Det var trångt, svettigt och händelserikt när Immortal Technique kom hela vägen från Harlem till Plan B. Kingsize var på plats.
Skribent: Oscar Leonette Lidgren
För öppningsakten stod Viggo Nobis. Han har ett speciellt sätt på scen. Han är självsäker men känns också tillbakadragen. Och något längre mellansnack var det inte tal om. Några enstaka ”Tack så mycket” och ”Hur mår vi?” fick räcka. Det blev ett kort set och knappa 20 minuter senare var det klart. Viggo tackade för sig och klev av scenen till en publik som ropade ”Dopiooo!”. Ropet hördes flera gånger under spelningen och anspelar på singeln Dopio från hans debutprojekt Tennisplanen. Det återkommer i outrot till låten Klackspark. Nobis låtar gör sig bra live och han har definitivt karisman som krävs för att äga en scen. Jag vill se honom ta den platsen. Och det tror jag att han med tiden bara kommer bli bättre på.
Kvällen rullar vidare. Innan nästa rappare kliver på intar DJ Static från Bronx scenen. Han lovar att ta publiken på en resa genom hiphopens historia, men på ett villkor: han vill se händer i luften. Publiken är med på noterna och han snurrar ikonisk låt efter ikonisk låt, efter ikonisk låt, efter ikonisk låt. Jag försvinner in i musiken och folkhavet en stund innan det är dags för nästa rappare: Poison Pen.
Poison Pen är skolboksexemplet på en kaxig rappare från Brooklyn. Efter nästan varje låt påminner han oss om vem han är och var han kommer ifrån. Otroligt härligt. Varje ord är aggressivt betonat, texterna är hårda och dialekten är tvättäkta. Hiphop från New York.
Vid det här laget gick det knappt att röra sig på Plan B längre. Det var fullt från baren fram till scenen i väntan på Immortal Technique, som förresten inte har släppt en platta på 15 år.
Till slut kliver han ut. Ett av den politiska hiphopens största namn någonsin. Och han lever upp till förväntningarna. Han rappar sig svettig och skriker ut slagorden i de känslomässigt och politiskt laddade låtarna. Samspelet mellan honom, Poison Pen och DJ Static är otroligt bra. De kommer från samma era inom hiphopen och det märks på scenen. Jag rörde mig runt en hel del i publiken under spelningen och var jag än hamnade verkade människorna omkring mig kunna låtarna utantill.
Han hade mycket att säga i sina mellansnack. Det rörde sig om antiimperialistiska slagord, kritik mot den svenska regeringen och berättelser om vilka av hans låtar som har förbjudits i olika länder. Han påminde oss också om vad det kan innebära att vara älskad och om att vi alla faktiskt är det. Han slängde dessutom in kritik mot vår brist på chicken parmesan och några shoutouts till ABBA, vars låt ”Money, Money, Money” han har samplat i låten ”Rich Man’s World (1%)”. Det är ingen chock att den låten engagerade hela publiken. Men å andra sidan gjorde nästan varje låt det. Han rappar med en otrolig övertygelse och ett självförtroende som är svårt att matcha. Det var en inspirerande spelning som påminde mig om vad hiphop faktiskt kan vara – motstånd.
Jag undrar vem i publiken som fångade den svettiga halsduken han torkade ansiktet med under spelningen. Och jag hoppas att de ramar in den.
