“N.Y. State Of Mind Tour” är sannerligen något som alla nostalgiska hiphop-konnässörer sett fram emot med tillförsikt, inklusive undertecknad. Med högt ställda förväntningar begav sig de flesta begav sig mot Avicii Arena för att se två legendariska akter sprungna ur den gyllene 90-talseran. Att jämföra med tidigare spelningar i Sverige blir näst intill ofrånkomligt då Nas uppträdde själv i Stockholm för exakt ett år sedan, medan Wu intog Skansen på ”Gods Of Rap Tour” våren 2019. Under årens lopp har dessutom de båda akternas framträdanden i Sverige varit ganska väsensskilda till sin karaktär, både vad gäller kvalitet och innehåll. Så även denna gång visar det sig.
Till en i sammanhanget ambitiös scenkonstruktion, med liveband och DJ-setup som flankerar scenen ovanifrån, gör RZA en mäktig entré där han förtjänstfullt introducerar medlemmarna på löpande band. Gensvaret från publiken är massivt och resultatet en vass introduktion fullt värdig Wu-Tang Clans betydelse för hiphop sedan 30 år tillbaka. Wu inleder det första setet med höjdpunkter som ”Liquid Swords” och Raekwons ”Incarcerated Scarfaces” med Ghostface, vilket rundas av med otaliga klassiker från 30-årsjubilerande ”36 Chambers”. Betydelsen av RZA går inte nog att underskatta i sammanhanget, i rollen som ”rap-dirigent”. Med pondus och närvaro förkroppsligar han sinnebilden av en MC, vilket underlättar för övriga rappare att fokusera på sina sporadiska insatser. Vissa får rappa mer än andra – och det märks tydligt att egot får stå åt sidan när klanen är samlade. Mest plats får självfallet GZA, Inspektah Deck, Raekwon och Ghostface Killah – även om den sistnämnde tycks helt oengagerad när han inte får spotta sina egna bars. Method Man då? I vanlig ordning lyser den kanske mest uppskattade Wu-MC:n med sin frånvaro under spelningar i Europa, trots ”löften” från turnéns management om att Meth skulle finnas med på flygplanet till Arlanda. Men denna gång saknas han faktiskt inte så värst mycket trots allt. Efter en rökpaus under Nas första set blir det åter fokus på Rae och Ghost med starka spår ”Criminology” och ”Ice Cream”, följt av ytterligare en dos från den gemensamma debutklassikern. I det avslutande setet lyfter det på allvar med klassiker som ”Reunited”, ”Gravel Pit” och avslutande ”Triumph”. Detta är tveklöst den bästa spelning Wu-Tang Clan gjort i Sverige, mycket tack vare ett genomtänkt konsertupplägg som passade klanen på ett optimalt sätt.
När så Nas gör entré blir det snart tydligt att han får spela andrafiolen den här kvällen. Han nöjer sig med dundra in på scenen till tonerna av ”Hate Me Now”. Jag inte undgå känslan att han får lite av ett otacksamt jobb – alldeles själv på den massiva scenen endast backad av en DJ och sporadisk hjälp från livebandet. För även om han har en makalös diskografi av klassiker att luta sig emot, så blir skillnaden mot Wu-Tangs scennärvaro markant. Det ska sägas att Nas gjorde sin bästa spelning någonsin på Fållan i Stockholm förra året, med en väl avvägd setlist där ”Illmatic”-klassiker fick ta ovanligt stor plats jämfört med tidigare gig i Sverige. Även denna gång litar han på det beprövade konceptet, men kortar ner vissa spår och adderar även ett par arenavänliga låtar. Ledmotivet för turnén, ”N.Y. State Of Mind”, är tillsammans med ”One Love” och ”Represent” höjdpunkter under första segmentet. Dock visar det sig att Nas frekventa samarbeten med Hit-Boy inte alls har någon bäring framför Stockholmspubliken, vilket sån tur är bara handlar om ett fåtal låtar totalt. Allt som allt är strukturen för både Wu och Nas därefter tacksam att följa, uppdelat på tre tydliga Wu-segment och två Nas-segment, som spänner över nästan två timmar.
Mot slutet av det andra och avslutande Nas-segmentet får han till slut ordentlig publikkontakt med ”Street Dreams”, ”Nas Is Like” och den alltid lika pålitliga ”Made You Look”. Känslan består ändå kring scennärvaron. Klubbscenen på Fållan passade Nas som handen i handsken. På Globenscenen borde han åtminstone haft med sig Hit-Boy, eller varför inte gamla radarpartnern AZ för ett gästinhopp…? Även om ljudet lämnar mycket att önska så förhöjs konsertupplevelsen av det något anonyma livebandet ofta kompletterar de instrumentala (samplade) beatsen. Där det ljudmässigt svajar så förhöjs ändå helhetsintrycket av den visuella upplevelsen med LED-väggarna matar på konstant med nostalgiska återblickar från ”back in the days” i Queensbridge och Staten Island.
När jag lämnar Avicii Arena är ändå helhetsintrycket positivt, trots att det fanns en del att anmärka på. För det är just avslutningen med Nas och Wu-Tang Clan på scen för ”One Mic”, som blir en välbehövlig påminnelse om deras tveklösa ikonstatus. Att i stort sett hela publiken frenetiskt vevade Wu-tecknet konstant och återkommande under stora delar av konserten, är betyg nog vill jag påstå. Wu-Tang Forever maddafakkas!
Text: Tobias Carlsson
Foto: Anastasia Baranovskaia
