"I sin helhet är Yung Leans spelning en maktdemonstration, oavsett musikalisk preferens..."
Den första dagen på Way Out West är en välkommen sådan. Efter två års pandemi är landets tveklöst bästa festival tillbaka. Det ska bli en dag av blandade känslor och, på många sätt, en påminnelse om hur en festivaldag ofta ser ut i längre versioner än 15-sekundersklipp på Instagram.
Festivaltåget från Stockholms Central är förvisso en trevlig tradition och en njutbar sådan på flera sätt. Ja, kanske främst på grund av den till synes aldrig sinande brunnen av alkohol. Just detta år gör den oss dock en otjänst, då en sen avgång i kombination med en halv kontinent av Ed Sheeran-fans som ska checka in på samma hotell gör att saker flyter på… ja, flyter. Som tjära, ungefär.
Koffees spelning på Azalea stryks lika snabbt som motvilligt från schemat och det dröjer inte länge innan vi får acceptera att Göteborgssönerna A36, Shiro och Sarettii får upplevas live en annan dag. Istället blir det, något mindre motvilligt, några fler öl i väntan på att Sheeran-följet ska retirera och lämna slagfältet vid receptionen.
Nästa tydliga mål blir Yung Lean. Jag vet inte hur intressant en utläggning om Göteborgs lokaltrafik och appen Västtrafik är, men resan till Slottsskogen går hur som helst inte smidigt den heller. Nåväl. Väl intraskandes över den välbekanta backen till festivalens första fullproppade matställen och bajamajor slås man av den enorma mängd människor som redan är på plats. Premiärdagarna brukar vanligtvis vara en lugnare historia, men här är folk med från start.
Yung Lean då? Ja, hans musik är – och har alltid varit – en vattendelare. Men fans har han. Det är tydligt. När vi knölar oss in i Linnétältet känns det som att halva festivalpubliken hopats till den enigmatiska rapparens spelning. Ett mäktigt och långt intro bygger upp hypen rejält och när musiken drar igång är alla med på tåget.
Framförallt produktionerna, men även låtar som ”Afghanistan”, är lysande live och får det enorma tältet att förvandlas till en kokande gryta. Men det är sannerligen inte lättare att ta till sig Jonatans slöa, svengelska slentrain-rap i en live-kontext om man inte är ett fan sedan innan. Han visar dock stort tålamod när överpeppade (och överförfriskade) ungdomar upprepade gånger klättrar upp i pelarna som håller upp tältet, varpå låtarna måste avbrytas. ”Jag vill inte att någon ska bli skadad”, säger han till publikens jubel.
I sin helhet är det en maktdemonstration, oavsett musikalisk preferens, och en av de mest elektriska festivalspelningarna en svensk artist bjudit på under Way Out West.
Besöket var tänkt att bli kort, då UK-stjärnan M Huncho ska gå på drygt 20 minuter in i spelningen. UK-stjärnan ersatte landsmannen Pa Salieu som ställde in sent, men bara en minut innan Yung Lens röst hörs för första gången kommer en notis om att Huncho ställt in. Besvikna, men något lättade efter en intensiv dag både fysiskt och psykiskt, packar vi ihop för att ladda batterierna. För det kommer behövas.
Text: Malkolm Landréus
Foto: Oskar Sjöström (Yung Lean) / Anastasia Baranovskaia (A36, Shiro, Sarettii, Baby Mala, Koffee)
