Läs om spelningar av Lord Finesse & Large Professor, The Pharcyde, Dâm-Funk, The Coup, Mos Def, Method Man & Redman samt The Roots.

På plats i Köpenhamn har Kingsize under helgen haft Alexander Kihlström och Mia Andersson samt Dennis Bärlund (foto) på plats. Läs referat/recensioner av dag 2 från Vanguard Music Festival i Söndermarken, Köpenhamn.

Dâm-Funk

Sverige-vännen Dâm-Funk är den första spelningen vi upplever på den andra dagen – ”hiphopdagen”. Det märks att folk är lite trötta av sol och annat, men Kaliforniens moderna funkguru väcker liv i de allra mest slitna själarna i Köpenhamns gassande sol. Från första sekund tar han tag i taktpinnen och när man går runt i den växande publiken ser man nästan ingen som står/sitter still. Det är när Dâm-Funk kör sina improviserade solon på keys som det är som bäst. Det är den andra spelningen på den nystartade turnén och han spelar nytt, otestat, material – som kanske inte sitter till 100 % än. Men Stones Throw-artistens avslappnade och sköna stil skapar ändå en helgjuten funkkonsert. Han spelar bland annat nya låten ”OBE” från kommande skivan ”Invite the light” (januari 2015) som bådade gott! ”Don’t cross your legs. Don’t fold your arms” säger Dâm-Funk. Det är omöjligt att inte lyda.

//Alexander Kihlström

 

Lord Finesse & Large Professor

”Is hiphop in this motherfucker?” frågar Lord Finesse. Oh ja! Idag är området fullt av entusiaster som gungar med huvudet till DJ Boogie Blinds beats.

De två legenderna Lord Finesse och Large Professor tar sig an scenen väl. Även om de kräver sitt fan så märks det att de gjort detta förut med ett välarbetat samspel. De varvar varandras material och assisterar varandra väl. Från Main Source klassiker som ”Just Hangin Out’” och ”Fakin The Funk” till Lord Finesse ”Funky Technician” och Large Professors ”Juswanna Chill” samt ”Mad Scientist”. Ja, de täcker in så gott som varje låt publiken vill höra och på vägen dit visar de en oerhörd tacksamhet och glädje. När tiden runnit ut avslutar de med lite extra kärlek och de sista orden från Large Pro blir ”We love you – you keep us alive”. De orden fastnar hos mig.

//Mia Andersson

The Pharcyde

Innan spelningen med The Pharcyde var det fortfarande lite oklart bland många vilka av de fyra ursprungsmedlemmarna det var som skulle dyka upp. ”Bizarre Ride II The Pharcyde” består av Fatlip och Slimkid3 medan ”The Pharcyde” (nuvarande versionen) består av Imani och Bootie Brown. Det var den senare vi fick och även om en komplett line-up givetvis hade varit att föredra dög detta alldeles utmärkt. Med två medlemmar kort blev mellansnacken lite längre och publikfrieriet mer intensivt. Med en energisk grupp som Pharcyde fungerar det dock mycket bra. Tyvärr verkade publiken inte gå igång riktigt förrän de klassiska allsångslåtarna ”Passin’ me by” och ”Runnin” kickades igång. Fantastiska livelåten ”Oh Shit” skulle kunna ha blivit episk, om publiken var lite mer alerta. Men Imani och Bootie Brown gör ett bra jobb på scen och trots en liten dipp innan ”Pack the pipe” levererar man en grym liveshow med humor, dans(!) och tight rap.

//Alexander Kihlström

The Coup

Det är precis som Boots Riley själv säger, man måste vara engagerad för att förstå The Coups musik. I högtalarna pumpas rytmer du inledningsvis inte kan stå still till och såväl Riley som sångerskan Silk-E’s medryckande scenspråk gör sitt. Det är hårt och passionerat med mycket rock, funk och punk. Deras politiska budskap slår omedelbart som en hård örfil i ansiktet och hettan skruvas upp minut för minut. Publiken är dedikerad men relativt liten, många väljer filtar på gräsmattan före scenkantshäng och Riley skrämmer bort några nya anhängare när han förklarar att man inte kan vara på deras konsert om man står still. Fram, sidan, mitten, jag byter plats men tyvärr når de inte sin fulla potential när ljudkvaliteten är svajig och det drar ner intrycket en del. Hans genomborrande blick må skrämma mig och några andra men The Coup ska ha i alla fall ha en eloge för sitt engagemang.

//Mia Andersson

Method Man & Redman

Jag har svårt att se att Method Man & Redman kan göra en dålig spelning ens. De är i ständig symbios och på rak arm kan jag inte komma på en duo som är mer samstämda i sin energi och kraft på scen. Om Vanguard hade haft ett tak så hade det lyft flera gånger, som under ”A-Yo”, ”Method Man”, ”How High part 2” och givetvis tokröjiga ”Da Rockwilder”. Om publiken varit lite småseg på tidigare spelningar under dagen så är det som bortblåst. Publikhavet är helt fullt och är även med på noterna när en stor del av spelningen handlar om en kärlek till 90-talet: ”The 90s wasn’t about cars or money. It was about good weed and good music” som Redman säger. Hans klassiska singel ”Time 4 sum aksion” från 1992 och Method Mans ”Bring the pain” från 1994 tilltalar unga som äldre på Vanguard. Den senares gamle vapendragare och Wu-Tang associerade Streetlife gästar och får chansen att köra ett par verser. Han skapar givetvis inte lika mycket drag och Method Mans ”Fall Out” har folk inte tagit till sig, men det kan knappt ens klassas som dippar i en nästintill felfri konsert. Duon flyter på utan avbrott och låtarna har perfekt längd för att skapa en dynamisk och fantastisk stämning i Köpenhamns högsommarvärme.

//Alexander Kihlström

Mos Def

Svartklädd från topp till tå kliver Mos Def in och strör rosenblad över scenen medan han fattar sin röda mikrofon och sjunger ”spread love everyday”.

Budskapet är tydligt, it’s a love thing. Sedan tar han oss igenom såväl egna låtar som ”Pretty Dancer” och klassikern ”Mathematics” till covers på ”Juicy” och ”Ni**as In Paris”. På sitt säregna vis sjung-rappar han sig igenom setet och bjuder då och då på fin acapella och stämmor. Sedan bryter han plötsligt ut i samba och vidare till cripwalk alltmedan hans entusiasm ökar och leendet växer. Publiken ges en känsla av att han verkligen trivs och de känslorna projiceras till dem. Leenden pryder ansiktena runtomkring mig och den kärleksfulla atmosfären sträcker sig som en varm våg längre och längre bak på den överfulla platsen. Mos Def lyckades sannerligen med det outtalade löfte han la när han klev in, han spred kärlek – på ett bra sätt.

//Mia Andersson

The Roots

Ge en grym MC lillfingret så tar hen hela handen. Ge en grym grupp sista tiden på Vanguard så skapar de magi. Black Thought och The Roots gjorde just det. Redan innan spelningen märktes det att det var The Roots som de flesta hade sett fram emot allra mest. Publiken var näst intill övertaggad redan innan showen. När man väl drar igång konserten så är det inte en lugn stund. Mos Def gästar och är med hela spelningen, men det är Black Thought som verkligen glänser. Enligt mig, en av de bästa rapparna någonsin och även en av de mest underskattade. Det är oftast bandet och Questlove som får uppmärksamheten, vilket man kan förstå – för jisses så tighta de är. Allt från sousafonsolon (!) och synkroniserad dans med hela bandet till fantastiska låtar som ”You got me” och ”Break you off”. Vanguard kan inte få ett mer värdigt slut än det som ”the legendary Roots crew” ger oss. I slutet får vi givetvis höra ”The Seed 2.0” som går över till en snygg tolkning av Curtis Mayfield ”Move on up”. Det, tillsammans med fria tolkningar av kända låtar (som ”Sweet child o’ mine”, vilket förmodligen görs snyggare än Guns N’ Roses hade gjort den idag) gör att man knyter ihop säcken som heter Vanguard Festival på ett oerhört vackert sätt…

//Alexander Kihlström

Foto: Dennis Bärlund
http://dennisbarlund.se/

@kingsizemag – Instagram