Läs om Seinabo Sey, Neneh Cherry samt George Clinton & Parliament Funkadelics spelningar.
Seinabo Sey
Området är folktomt, solen bränner på benen vid scenkanten och Seinabo Sey stiger in med ett smittsamt leende på läpparna. Hennes vackra scenkläder fladdrar i vinden medan hon blickar ut mot trädkronorna i Söndermarken. Folk kryper närmre, men det är knepigt med små publiker på stora scener. Här är det dock rösten som är talande och när hon öppnar munnen fyller den ut varje tomrum. För likt få andra griper hennes röst tag i en och när hon pendlar mellan falsett och att landa långt ner i halsen smälter jag. Singlarna ”Hardtime” och ”Younger” tas emot med glädje men också okända låtar imponerar. I särklass den utan titel och refräng då hon släpper lös micken och slänger sladden runt sin hals. Sedan faller blicken mot golvet och ut i tomma intet medan hon skildrar sitt sorgliga kärleksliv. Åh, lidelsen, den äro vacker.
//Mia Andersson
Neneh Cherry
”Float like a butterfly, sting like a bee”. Orden från Muhammad Ali sammanfattar Neneh Cherry live på ett perfekt sätt. Vår svenska stolthet går från att utföra glädjefyllda spontana danssteg och leverera energi som andra artister inte är i närheten av, till att sjunga ner hela den tillströmmande publiken på Vanguard i brygga. Spelningen fokuserar nästan helt på det senaste albumet ”Blank Project” och med sig på scenen har hon de hyllade brittiska kollegorna RocketNumberNine. De tre på scenen, framför allt Neneh, framkallar en genuin glädje hos mig och hela den danska publiken. Neneh själv utstrålar mer ”hiphop” än vad många rappare gör, vilket märks i allt från mellansnack till det efterlängtade extranumret ”Buffalo Stance” – där hon visar att hennes rap fortfarande håller en väldigt hög nivå. Man kunde inte ha önskat sig mycket mer av konserten… Kanske bara att fler var där för att se den.
// Alexander Kihlström
George Clinton & Parliament Funkadelic
Scenljuset skimrar i funkens lila färg medan ett tjugotal personer kliver på scenen. Många väntar spänt på att mannen med det regnbågslika håret ska komma men istället är det en kostymklädd man med hatt vi möts av. Well, frisyren må vara borta men kvar är definitivt funken i denna 72-åring. Det står snart klart att det inte är perfektion de eftersöker utan här står stämningen i fokus. För i vad som känns som ett långt jam skapar de en sorgfri stämning på den gräsplätt som snart omvandlas till ett dansgolv. ”Ain’t nothin’ but a party” blir ledorden och när du känner värk vid mungiporna vet du att det är bra. Jag och alla runtomkring mig är glada och jag är nog inte ensam om tanken att jag också vill vara som dem när jag är 70-something. Jag vill inte gå på syjunta, vill inte klä mig i beige och bli stel i lederna, jag vill låta funken spritta i mina vener och sjunga ”we got the funk” en bra stund till.
//Mia Andersson
Foto: Dennis Bärlund
http://dennisbarlund.se/
