Det har gått ett par år sen det Manifestprisade albumdebuten ”Visst Är Det Vackert”. ”Småstadsblues” har blivit ”Storstadsblues”. Och Zacke har tagit nästa steg.
Vi visste redan att Luleå-mc:n har, med svenska mått, en tämligen unik egenskap i att kunna forma beatet istället för att formas av det. Att kunna bita tag i det, hålla fast det och släppa dess furiösa krafter lösa.
Mördar-Anders (Movits!) funkigt organiska produktioner med en elektronisk touch gör att Zackes kamp mot beatet kastar dig från höger till vänster. Det visar också att svängighet inte behöver ha ett motsatsförhållande till mer djuplodande texter. Det är inte lika knock-out-maffigt som när Movits! själva är i farten, utan snarare en pulserande slagserie som struntar i att rondklockan ringer.
Jämfört ”Visst Är Det Vackert” är det här en mer komplett skiva, något som för tankarna tillbaka till det gamla heltäckande albumkonceptet. Det finns en rytm genom hela skivan. Den är välbalanserad, även om den första delen är så utomgalaktiskt stark och imponerade att den andra inte klarar av att matcha det.
Och allt poleras av en dos cynism, en dos ironi och två doser självdistans.
Men Zacke är också en mer komplett rappare idag. Om han kunde vara generell i sin debut, låter han detaljer utgöra den större bilden nu. Rent ämnesmässigt håller han stilen i längre utsträckning. Han klarar av att hålla balansen mellan olika ämnen utan att det blir en blandad sörja. Han tar oss genom ”On My Block”-nostalgi, Sverige i SD-glasögon och livet ur ett fågelperspektiv utan att det går att ifrågasätta hans trovärdighet.
Press ///Harald Broström
