Av Niklas Hagberg.
Har man spelat “It Takes Two” känner man igen sig. Det är färgglatt och pussel, det är humor och genomtänkt, det är exakt vad du letar efter… Om du letar efter “It Takes Two 2”.
Först och främst, karaktärerna. Eller i detta fall, “författarna”. Först den bittra, introverta och eftertänksamma Mio som snabbt fångar ens intresse när Zoe, den överdrivet glada, extroverta och äventyrliga, dyker upp och tjötar alldeles för mycket. Good cop, bad cop i en klassisk buddy-comedy. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid Zoe, och när man gjort det så byter man ringhörna och börjar istället störa sig på den extremt tonårsrebelliska Mio.
Det är dock lite av tvisternas spel då man från Zoes färgglada och mysiga fantasy-värld snabbt kastas in till Mios hårda och karga sci-fi-värld. Inom vad som känns som ett par minuter hinner man bli jagad av troll, ha en dance-off mot en disco-apa, bli grisar som fiser regnbågar och cyberninjor. Blundar man en sekund kan man ha missat något otroligt spännande, som att grilla en varmkorv med bröd. Likväl kastas man fram och tillbaka i karaktärernas ringhörnor, så fort man blir trött på den ena blir den andra värre och tvärtom. Fokuset hålls dock stadigt fast på skärmen, så fort man känner att man börjar bli klar med ett av de olika teman är man klar, perfekt för en doomscrollande koncentrationslös äldre gamer som mig, och vad jag tror, en yngre generation också.
Historieberättandet ska vara lite av spelets stora usp, men den är tunn. Spelet kan fortfarande greppa tag i dig, men med alla extremt många olika världar och scener så känns det som att en extremt stor hand ska greppa tag i fisketråd. Det går och den håller, men det kunde också ha varit ett rep åt den stora handen. Innan man hinner klicka på “Ready” så har man redan förstått vart historien barkar. Det stora onda företaget mot de små, snälla, kreativa författarna. Kliché. Det växer såklart fram ett djup i Mio och Zoes relation men det är inte så man drunknar precis. Drar man upp ett par trekvartsbyxor lite klarar man sig undan vattnet. Däremot gör dess enkelhet att även någon utan spelerfarenhet hänger med.
Det hinner man dock inte tänka längre än en dialogsekvens på, för sedan är det dags för nästa hinderbana. Den ena spelaren ska snabbt lära sig att hantera ett träd medan den andra ska klättra mellan farliga skalbaggar. Så kommer vi fram till den väldigt relativa svårighetsgraden. Där det för en erfaren gamer stundtals kan kännas för enkelt, så hålls man ändå på tårna av den extremt höga farten som spelet rör sig framåt i. För den oerfarne så tvingar spelet ens ögon att förvandlas till de ökända fyrkanterna, ens föräldrar så många gånger pratat om. Av koncentration såklart.
All-in-all ett fantastiskt spel från Hazelight och Josef Fares. Det kommer absolut finnas med i diskussionerna för internationella “årets spel”-priser likt “It Takes Two”, trots en något tunn storyline.
“Split Fiction” släpps den 6 mars 2025 av Hazelight Studios och Electronic Arts.
Foto: Electronic Arts
