“Från en plats där det kostar dig att sticka ut, så skaffa riktigt hård hud innan din debut”
Zacke och hans musik har formats mycket av hans ursprung. Det handlar om tillhörighet – lika delar stolthet som ambivalens kring vart man kommer ifrån – en känsla som så många delar men som man kanske sällan sätter ord på. Det handlar om nostalgi men också om det som man tar med sig framåt i livet. Allt det finns, tydligare än någonsin, inramat i den filmiska tredje skivan av Zacke, där ”Fattigkussen” är huvudpersonen.
”Fattigkussen” är kryptisk, nästan på gränsen till att vara intern. Här finns ett lager av fina melodier och påhittig rap, men också ett lager där berättelser om människor förtäljer en större historia om socialt arv och klassförakt som aldrig tappar sin röda tråd. Och det låter så fint. Zacke är tillsammans med Parham och Timbuktu kanske en av de bästa på att göra musik med substans som fortfarande har ett sound som är melodiskt tillgängligt utan att bli plastigt och som samtidigt förstärker texternas budskap. Här rappar Zacke mer förtroendeingivande än någonsin, tonsatt av ett mästerligt soundtrack signerat Mördar-Anders som inte låter som något annat.
Det är svensk hiphop, inte hiphop på svenska, som Zacke så träffande beskrev sin musik i samband med att förra plattan ”Renhjärtat” släpptes. Och frågan är om någon har gjort det bättre i just den kategorin i år.
Bästa låt: ”Rondellen”. Två symboliska platser som berättar två olika historier om två olika platser i Sverige – ”Rondellen” är Norrbottens svar på Ison & Filles klassiker ”Stationen”.
Bästa produktion: ”Tala fult”. Kombinationen Zacke, Den svenska björnstammen och Movits! känns helt rätt på den galanta singeln.
Bästa gästinhopp: Constine på ”Polisen”. Den gulligaste fuck the police-låten någonsin påminner om Timbuktus trallvänliga Alfons Åberg-bidrag ”Inte stor nog” och bärs upp av Constines unika refräng.
Tänkvärd text: Den dramatiska produktionen. Bräckligheten i refrängen. ”Fars dag” handlar om det sociala arvet och är enormt gripande. ”Han tog min hand bakom min rygg, sen tog han i och bröt min arm”
// Malkolm Landréus
