”Jag är kvalitetsstämpeln utav svensk hiphop”, förkunnade Stor redan på ”Svartskallar” – singeln som släpptes för ganska exakt ett år sedan och som skulle vara startskottet för ett nytt ambitiöst steg i hans karriär efter att ha lämnat Redline Records. Sedan dess har han hunnit lägga av och göra comeback, släppa två av sina bästa låtar i karriären och till slut lyckats färdigställa sin stora återkomst ”Under broarna” – uppföljaren till 2013 års ”Shere Khan XIII”.

Och visst är Stor en kvalitetsstämpel för svensk rap, med både P3 Guld och en Grammis i bagaget. Men bläcket i den stämpeln är inte permanent och sedan vi hörde honom sist har det runnit en hel del vatten under väldigt många broar. Ett faktum som inte bara skapar höga förväntningar utan också blottar hans största utmaning: att vara lika relevant 2017 som 2013. För precis som svensk hiphop har utvecklats har också soundet förändrats. Ett sound som kanske inte kommer lika naturligt för en rappare som fortfarande bär arvet av Dogge och Latin Kings i sitt DNA. Men på många sätt lyckas han, mycket tack vare barndomsvännen och producenten Charlie Bernardo.

Stor har alltid varit en emcee. En rappares rappare. Men på senare år har han, med vissa undantag, tonat ner på frenesin och blivit mer omsorgsfull med sina ordval. ”Vägen hem” är kärlekspoesi som skulle göra Pablo Neruda stolt och ”Cocaina” är en känslosam trubadurballad tillägnad det vita pudret som av naturliga skäl för tankarna till Netflix succéserie ”Narcos”. Det här är den Stor vi känner igen, i en uppdaterad version. Men han har också lyckats uppdatera sitt sound tillräckligt för att låta modernt. Cherrie-gästande singeln ”Torka dina tårar” må ha krävt några lyssningar men är utan tvekan en hit och när Jireel får utrymme att skina på ”Nightime” gör han det som den superstjärna han är.

”Under broarna” är en omväxlande historia i tempo och stämning. På ett sätt känns det som att Stor har nått en punkt där han inte har något att förlora, trots att mycket pekar åt motsatsen. Den röda tråden är ärlighet och ett återkommande ämne är droger, något som beskrivs både från ett självupplevt perspektiv men också genom likgiltighet, sorg och hopp. Trots att gästerna bär ett tungt lass blir vi också påminda om tyngden som Stor på egen hand kan tillföra, som på avslutande “Springer”: ”hur länge ska vi snacka skit min broder, hur länge har vi fastnat på samma plats?”. När de tio spåren rullat ut står vi kvar med Stors mest helgjutna verk i karriären hittills och föga förvånande, ett av årets bästa släpp.

Bästa spår: ”Under broarna” föregicks av tre blytunga singlar som alla förtjänar att nämnas, men ”Nightime” är en ny favorit.

Bästa produktion: “Torka dina tårar”. Finns det något Charlie Bernardo inte kan göra?

Bästa gästinhopp: Cherrie, Seinabo Sey och Michel Dida i all ära, men det var länge sen jag hörde någon skina så klart som Jireel gör på ”Nightime”. Superstjärna.

Tänkvärd text: En av Stors ärligaste låtar hittills. ”Hur länge ska vi snacka skit min broder, hur länge har vi fastnat på samma plats? / va e de här för fucking liv min broder, kickat samma rhymes sen tio-tolv bast” (Springer)

/Malkolm Landréus