Max Perkele gjorde det på sätt och vis, Organismen är på väg dit och tidigare ärkerivalen Allyawans senaste album ”Lofe” är kanske det tydligaste exemplet hittills. Kalla det mini-våg eller trend, men svensk hiphops årsbok 2017 har åtminstone ett litet kapitel tillägnat veteraner vars musik tydligt och uttalat formats av personlig mognad, insikt och förändring. Och i det kapitlet är Kartellens forne frontman Sebastian Stakset huvudperson.
Det svåra och samtidigt fina med musik är att den alltid måste kunna bedömas för sig själv, oavsett vad man tycker om budskapet eller upphovsmakaren. Chris Browns musik kan spelas på varje dansgolv i världen trots att han är ett ärkesvin och de som säger att de inte sjunger med när R. Kellys ”The World’s Greatest” drar igång är inget annat än lögnare. Man kan tycka att J. Coles budskap är föredömligt samtidigt som man kan tycka att hans musik har blivit tråkig. För musik är intuitiv. Musik är känsla.
Att en Sebastian Stakset-skiva skulle låta som ”Ett budskap om kärlek” gör vore förstås otänkbart för några år sedan. Sedan han försonades med Gud, sig själv och personer som Allyawan, har soundet och budskapet förändrats. Det finns egentligen inte så mycket med Staksets nya musik som är hiphop utöver hans bakgrund – basen har till stor del ersatts av akustisk gitarr, hatet och frustrationen är utbytt mot kärlek och samhällsskildringen är utbytt mot en utopisk förhoppning.
Det är någonstans här vi måste kunna skilja på korrelation och kausalitet. Även om texterna är ärliga är det svårt att komma ifrån att Stakset i sin strävan att vara en inspiration och kärleksspridare allt som oftast landar i banala texter och trötta Nickelback-riff. Och även om syftet är godhjärtat och Sebastian Stakset använder musik som terapi för sig själv, precis som han alltid har gjort, går det att kritisera det ena och hylla det andra.
En fråga jag ställer mig är varför ”positiv musik” ofta tenderar att skjuta hiphop åt sidan, som att de på något sätt skulle vara motsatser till varandra. Sebastian Stakset rappar visserligen en del, men helheten är mer trubadur än hiphop. Personligen tycker jag att det sänder ett parallellt och beklagligt budskap även om det må vara omedvetet. Och vilka är egentligen målgruppen?
Jag applåderar Sebastian Staksets styrka och mod att förändra sitt liv och framförallt att våga säga ”jag hade fel”. Men i slutändan undrar jag vad ”Ett budskap om kärlek” egentligen kommer resultera i förutom stående inbjudningar till sommarprat, söndagsmässor och ”Så mycket bättre”. För de ungdomar som eventuellt påverkades negativt av Kartellens musik finns inte där. Och de lyssnar definitivt inte på Nickelback.
Bästa låt: ”Igen”.
Bästa gästinhopp: Willow på ”Bakom mina masker”.
Tänkvärd text: ”Av gatan indoktrinerad såg hatet inspirerade, småbarn imitera va så gravt vilseledande / knaset indikera att dom börja följa mina fotspår, nåt som jag inte menade – förlåt” (”Förlåt”)
/Malkolm Landréus
