För två år sedan klampade två akter in på svenska musikscenen som nu utgör axlarna på den alltmer resliga figur som är svensk hiphop. Ingen av dom var egentligen nya – men de hade båda bytt språk från engelska till svenska, hittat sitt egna uttryck och gått in med hundraprocentig dedikation. De var båda från Bromsten i västerort och vänner sen barnsben. Erik Lundin, med sitt enorma patos, sin socialt medvetna och ohyggligt tekniska rap, och Mwuana, med sin flytande sångrap som kanske bättre än någon annan byggde broar mellan den moderna amerikanska hiphopen och den svenska. Det slutade med att Erik tog hem priserna, men Mwuana hade redan fastställt sin roll som en av genrens mest inflytelserika aktörer och skapat sig en fanbase som tålmodigt har väntat fram tills nu. 2017 är året då Mwuana ska fylla sina egna skor med debutalbumet ”Triller”.
”Fuck rap jag är konstnär, mångkär / vad som helst, jag svänger som gångjärn, gör vad som helst”, rappar han på öppningsspåret ”Menar vad jag säger”. Och Mwuana kan göra i princip vad som helst. Varför? Han har två av Sveriges absolut bästa producenter bakom sig i Collén & Chords, han kan musik och framförallt har han en närvaro som är omöjlig att uppnå om man inte lever och andas det man gör. På ”Triller”, en uppenbar referens till Michael Jacksons klassiska album, blandas hiphop, karibiska rytmer, funk och trap över produktioner plockade ur en tidsmaskin gjord av guld.
Albumet andas vintage. ”La La La” / Go Bromsten” är den svartvita versionen av ”Toppen” och ”Tålamod” är kanske det tydligaste exemplet på det retrofilter som ligger som en duk över ljudbilden. Trap-influenserna är förpassade till bakgrunden och det säger mycket om Mwuana som pionjär, där en del av det är att alltid pusha konsten framåt även när man inte måste. Det finns också en värme över den här samlingen låtar som gör det svårt att sluta lyssna, samtidigt som melankolin och svärtan finns där som små fragment ingraverade i Mwuanas persona. På ett av skivans bästa spår, ”Ja må ja leva”, blandas en nästan sarkastisk uppskattning till livet i ett drogrus av ångest:
”Jag känner mig så ensam här ibland att jag går under, jag saknar min familj ibland men saknar inte tyngden”
Att jämföra Mwuana med Drake ligger nära tillhands men är bara rättvis om man gör det i egenskap av aktör snarare än artist. I Sverige är han en trendsättare av samma rang, en musikälskare med lika många influenser och med bredden i sitt artisteri för att uttrycka det på ett trovärdigt sätt. Han kan få en att sympatisera med rader av småsinthet och sätter ord och känsla på kärlek, svek och åtrå bättre än kanske någon annan. Och om stjärnorna står rätt kommer han att dominera sommaren med detta tidlösa mästerverk – precis som Drake alltid gör.
Bästa låt: ”Ja må ja leva”. Kontrasten, känslan, refrängen. Mwuana i sitt esse.
Bästa produktion: ”Inget mot dig”. Det går inte att få den här funkiga skapelsen ur huvudet.
Bästa gästinhopp: Ozzy (”Djur”). Abidaz är den enda som hade kunnat matcha den svarta ugglan på denna banger. ”Mwuana han har röda mattan i söder”. Gåshud.
Tänkvärd text: ”Tittar hur majoriteten knullas av ytligheten, jag släppte allt / därför står jag här själv idag, ba släpper allt / släpper allt och skriver raps blivit mitt liv utan att tveka riktigt aldrig behövt det där till någon stil men jag sätter allt på att det suttit sen jag satt mitt första kliv” (”Menar det jag säger”)
/Malkolm Landréus
