Kalla det inte en comeback. Så brukar det låta, men det är svårt att kalla en sådan här styrkeuppvisning något annat. Efter en handfull bisarra år kantade av rättsliga problem, labelbeefs och konstant framflyttade datum är Lil Wayne tillbaka i helt egen kontroll och bättre än på många år. Trots den gigantiska låtlistan är det mer brett än ojämnt – Weezy har mycket att säga, och han gör det på alla möjliga sätt. Det terapeutiskt glödande textskrivandet är i fokus, vare sig det gäller radiohits, klubbspår, introspektiva utläggningar eller kärlekslåtar. Allra längst fram är livsglädjen, och Lil Wayne känns uppriktigt tacksam över att äntligen kunna få ge ut ett av 2010-talets mest efterlängtade album. Med resultatet i hand var det en väl värd väntan.

Bästa produktion: 808-Ray och Cool & Dre-producerade ”Demon” är precis lagom laid back – en perfekt matta för Lil Wayne att göra lite vad han vill över.

Bästa låt: Hälften av albumets låtar är i toppklass: ”Mona Lisa”, ”Let It Fly” och ”Used 2” för att nämna några. Men ”Open Letter” träffar rakt i känslonerverna med sin öppenhet.

Bästa gästframträdande: Kendrick Lamars litterärt lysande vers fulländar historieberättandet på ”Mona Lisa”.

Bästa rader: På ”Open Letter” öppnar Weezy upp en motorväg rakt från de mörkaste skrymslena, och släpper lös tankarna om självhat och meningen med livet: The object in the mirror is more near than it appears, oh shit/ And sometimes I fear who in the mirror, that n*gga weird/ He done died so many times but still here/ Why am I here?

/Niklas Kallin Thander