Det är lätt att glömma Henok Achido. Men man borde verkligen inte glömma Henok Achido. Efter sin ohyggligt imponerande introduktion på Fattarus ”Mina hundar” i början av 00-talet, följde en engelskspråkig sejour som resulterade i en EP och ett album där framförallt låten ”High On Life – When The Drugs Don’t Work” fick viss framgång. Vissa av oss minns också ett imponerande öppningsset innan västkustgiganten Games smått legendariska spelning på Fryshuset 2008. Efter att ha gått över till svenska har han för temporära hiphoplyssnare kanske varit mest associerad med den uppmärksammade beefen med forna kollegan Adam Tensta. Resten är, som man ofta säger, historia.

Förutom att i Henoks fall finns – tyvärr, får man väl säga – relativt lite historia. Utöver ett par gästverser och lika korta som ljuvliga hiphop/spoken word-projektet HMSV tillsammans med Meron Mangasha (som även gästar här), har det inte varit så mycket mer. Förrän nu. ”Bror utan sol” kom sannerligen som en överraskning och snacka om en comeback. Här rappar Henok Achido med ett självförtroende och fokus som bara kan tillskansas genom erfarenheter och integritetsstarkt konstnärskap.

Och integritet har Henok gott om, det är förmodligen därför han inte är någon annanstans än han är idag. Och det ska vi på ett sätt vara tacksamma för. På ”Bror utan sol” får vi vuxen rap med ungdomlig flärd, iskalla pikar, uppriktiga reflektioner och bitterljuv revanschlystnad. Allt formas tillsammans med YEAR001-producenten Fabian Berglund och resultatet är en filmisk ljudbild och berättelser med eftertryck.

Henok har varit med för länge för att behöva bry sig om andra, det märks att han gör exakt det han känner för. Varken mer eller mindre. Att komma till en sådan plats tar tid och kräver uppoffringar, men det är nästan alltid värt kampen. För under en galen album-epidemi sticker Henok Achido ut med ett av årets mest kompetenta och respektingivande verk.

Bästa låt: ”Älska mig väl” är en solklar höjdpunkt med snygga referenser till Eva Dahlgren, Leila K och Avicii.

Bästa produktion: Produktionen på ”Diamanter i december” är en perfekt matta för Henok och Jaqes brottningsmatch.

Bästa gästinhopp: Henok och Jaqe på en track? Ja, tack!

Bästa rader: Den retoriska frågan vem som flätar Lorentz hår på ”Ingen baba till min style” är hysteriskt rolig, men de nakna texterna på ”Pappas tårar” och avslutande ”Balen” stannar kvar längst.

/Malkolm Landréus