Ända sedan Guleed och Ozzy debuterade sida vid sida har det stått klart att de båda har en musikalisk gåva som är få förunnat. Med liknande attribut och samma somaliska arv har Ozzy sedan dess blivit Grammis-nominerad och hyllad på bred front, medan Guleed tålmodigt bidat sin tid. På vägen har vi visserligen fått musikaliska höjdpunkter som sylvassa ”Vapormax” och en rad utmärkta singlar, men det är först nu han ger oss sin stora debut ”50 grader i februari”. Och det är en storslagen sådan.

Guleeds mest anmärkningsvärda egenskap är att hur han till synes utan ansträngning navigerar mellan röstlägen och flows, samtidigt som han klämmer in ord och fraser där de inte borde hinna falla så snyggt som de gör. På så sätt påminner han om ett maskineri, men Guleed blir aldrig mekanisk – tvärtom tappar han aldrig sin närvaro, vilket i sin tur gör att allt han säger känns. Det finns inget som låter påklistrat eller överflödigt, allt har ett syfte och en mening.

Produktionerna på albumet är starka och välgjorda men är egentligen bara en kuliss som lämnar plats för Guleed att skina på. Och skina gör han. Vare sig han rappar eller sjunger, visar Guleed att det inte finns något som hindrar honom från att följa Ozzys fotspår och förstärka de somaliska rötternas redan starka grepp om svensk kultur.

Bästa låt: Stenhårda öppningsspåret ”Min frekvens”? Mjuka mellanspelet ”Faller 9 gånger”? Någon av de lysande singlarna? Nästan omöjligt att välja, men ”Föralltid” är en ny favorit.

Bästa produktion: ”Nå mig”. När alla gör afrobeat på rutin gör Guleed det med finess.

Bästa gästinhopp: Ord är egentligen överflödiga för att beskriva kemin som Guleed och Adam Aden har tillsammans, vilket ”Tog tid” och tidigare släppta ”Nå mig” visar med all önskvärd tydlighet. Adens briljans måste vi få höra mer av snart.

Bästa rader: ”Det är dyrt att stå med billiga grabbar, dom säljer dig för tanken att bli någon annan” (”Min frekvens”)

/Malkolm Landréus