Att Gee Dixon har hjärta blev tydligt i tolkningen ”Jag vill tacka livet” från det kortlivade tv-programmet ”Lyckliga gatan”. Sedan dess känns det dock som att Redline-rapparen fumlat lite i blindo, med en hop av singlar där många runnit av som vatten och endast ett fåtal blivit fullträffar. Därför är det glädjande att han nu fått ihop sin första skiva och precis som Denz gjorde i början av året – vågar visa mer av sig själv för sina lyssnare.

På ”Paraply” markerar Gee Dixon än tydligare sin position som en ensamvarg, en betraktare som stått kvar när alla andra gått vidare. Både bildligt och bokstavligt. Den positionen passar honom väl, men samtidigt som vi delvis får mer inblickar från Dixons ringhörna på låtar som ”Död” och ”En stund”, stannar också mycket vid tröttsam manschauvinism och sexuella erövringar.

Bästa låt: ”Paraply”. Intro- och titelspåret sätter verkligen en vibb som lovar mycket i både text och känsla.

Bästa produktion: ”Död”. Ominös produktion med stark Three Six Mafia-feeling i modern tappning.

Bästa gästinhopp: ALN passar in fint på von Haartman-producerade ”Stängeren”.

Bästa rader: ”Varit nära döden två gånger, en bebek fyra aborter, svär jag får ångest / senaste var svår, stod utan relation, hon va ba en smash men hon höll på bli en mor” (”En stund”)

/Malkolm Landréus