Det viktiga när man gör gaturap, kanske i synnerhet på svenska, är att den har något som gör att den sticker ut. Antingen genom melodier, fyndiga texter eller en känsla som gör att man känner verkligheten som berättas. Annars blir det lätt platt. På sitt nya album ”Welcome To Sweden” balanserar Einár på gränsen, men visar samtidigt upp sin osvikliga förmåga att göra bra låtar.

Och det ska sägas att Einár ändå gör försök att bredda sitt sound och innehåll, till exempel på ”Ghetto Mamacita” med Dree Low och Stress-producerade ”Rymden och tillbaka”. Problemet överlag är att mycket annat går på rutin, i synnerhet tematiken. Einárs styrka har alltid varit att skapa bra raprefränger kryddat med teknisk talang, medan texterna fått hamna i baksätet. Så är fallet även här, även om han låter mer fokuserad än tidigare. Som mest intressant blir det dock när han går utanför låtmallen på intensiva ”Outro”, där de smattrande raderna framkallar en känsla av hunger som jag personligen skulle vilja höra mer av.

Trots att de bitvis banala texterna fortfarande gör sig påminda är ”Welcome To Sweden” tightare i sin slutprodukt än föregångarna och ett steg i rätt riktning för den fortfarande unga rapstjärnan. Och för de redan invigda lär albumet inte bli en besvikelse.

Bästa låt: När Einár släpper strukturerna och går in på avslutande ”Outro” är han som allra bäst.
Bästa produktion: Det stämningsfullt loopade beatet på ”Outro” är otroligt fett.
Bästa gästinhopp: Thrife och Einár har en lysande kemi på “Va händish”, där den förstnämnda levererar en snygg vers.
Bästa text: Singeln ”Rymden och tillbaka” ger viss inblick i Einárs kärleksliv i form av en potent uppbrottshistoria.

/ Malkolm Landréus