Om man prickade in det omtumlande tonårsträsket runt 2000-talets mitt och lyssnade på svensk hiphop, har brödraduon Block 44 med största sannolikhet berört dig på något sätt. Låtar som ”I skuggan av Tellus” ligger i samma känslofack och tidsanda som Frondas ”Mitt rop på hjälp” och Lillemans ”Tonårstankar” – låtar som alltid kommer skapa en familjär och nostalgisk känsla när man hör dem. Häri ligger också det farliga med artister som funnits med under längre perioder i livet, som är kopplade till tidsperioder, minnen och känslor. De är sällan lika öppna för nya associationer.

Och mycket är sig likt när det kommer till Block 44. På gott och ont. Bröderna Öberg har fortfarande en nerv som knyter an till lyssnaren, samtidigt som det nya projektet är mer musikaliskt än tidigare. Melankolin är överhängande när man levererar träffande och viktiga budskap som hela tiden balanserar på gränsen mellan vidöppna och gläntande dörrar. Ibland blir det riktigt bra, som på finstämda ”Det som inte dödar”, men ju längre tiden går desto mer låter ”Folkfesten” som Sebastian Staksets frikyrkliga självhjälpsalster.

Block 44s återkomst kommer säkerligen tas emot med värme av trofasta följeslagare, men man kommer inte locka till sig några nya fans.

Bästa låt: ”Det som inte dödar”

Bästa produktion: ”Det som inte dödar”

Bästa gästinhopp: Klara Nilsson (”Du gjorde mig”)

Bästa rader: ”Så fuck it, jag har lagt mitt, sista kort på bordet / det var jag och mitt alter ego men jag fick sista ordet / så jag tog det, modet, jag vet det inte klokt men, har varit nykter sen augusti 2005” (”Det som inte dödar”)

/Malkolm Landréus