En gång sa min pappa att ett farväl är som att dö lite. Vad det egentligen handlade om var en process, hur ett avslut eller uppbrott känns. ”The Empty” är reaktionerna av ett stort val, ett emotionellt krig där Tensta utan fruktan för en publik deklaration tar oss igenom sin process. Den inledande tolkningen av ”SpottieOttieDopaliscious” snärjer mig och efterföljs av en precision där varje ord bakats ihop med känslosamma slingor, stämmor, trummor och stråkar. Tensta skyler inte sin sårbarhet utan stöttar sig mot den och devisen att den bästa konsten föds ur lidande gör sig påmint. Jag faller handlöst för detta album och i en osedvanligt snabb hastighet dessutom. Ifrågasättanden, tvivel, ånger, vrede, förskönande och acceptans. Det är uttömmande men fullständigt, sorgligt men hjälpsamt och framförallt vackert. Det märks att detta är viktigt för Tensta och att han därtill haft stor delaktighet i produktionen. För det är bara en man med en känslomässig koppling av denna kaliber som kan få basen att falla precis rätt i maggropen och stråkarna att vrida om just där allt känns som allra mest. Och det är också det, Tensta påminner en om att det måste kännas för att du ska kunna gå vidare. För det finns ingen universal lösning eller enkel väg för att laga ett trasigt hjärta. Ingen sköld, ingen genväg och ingen reträtt. Det är en känslomässig berg- och dalbana, ett krig man bara måste uthärda för att hitta tillbaka och ut på andra sidan.

Bästa låt: ”Let Me” feat. Sibille Attar
Bästa produktion: ”Hurts” feat. Joe Lefty
Intressant text: “Maybe I just wanna feel something ain’t it, ain’t it/Maybe I just wanna fail tho’ I made it, made it/Maybe I just wanna cry tho’ I hate it, hate it/ Stick around I might need some saving.” – Emotion Zero

// Mia Andersson

Releasedatum: 24/6-2015