Av Alexander Fernaeus.
Det börjar bra. Då menar jag inte öppningsspåret ”Crack Spot Stories”, en stenhård men sött soulsamplad slinga med simpla basgångar där Ghostface, Sheek Louch, Raekwon och Jadakiss lättsamt gör det de kan bäst: romantiserar livet som cracksäljande varelser i det amerikanska ghettot. Jag menar att det redan för månader sedan – när det framkom att två av de största kollektiven inom hiphop skulle slå sina påsar ihop – såg bra ut. Staten Island och Yonkers. X-Men och The Legion of Doom. LeBron och Jordan. Zlatan och Ronaldo. The Boppers och The Gramercy Riffs. Två giganter i samma gebit – Wu-Tang och D-Block.
Efter öppningsspåret ”Crack Spot Stories” kommer den arketypiska skrytdängan ”Pour Tha Martini” där Cappadonna skiner starkast(”I jump on stage with my dick in my hand”) och Ghost bjuder på en vers bara Ghost kan leverera. I ”Pull The Cars Out” visar sig ett lite fulare tryne och intresset svalnar något även om det, som genom hela skiva, bärs upp mycket tack vare de olika rapparnas om än slitna men alltid så underhållande textrader. ”Pull The Cars Out” följs av skivans kanske starkaste produktion och ett bekant tema: att metaforiskt beskriva relationen till sin pistol. Måhända slitet. Men det blir inte tråkigt en sekund i ”Guns For Life”. Mycket tack vare beatet. ”Guns For Life” följs av något bedrövligt som i sin tur följs av något riktigt bra som i sin tur följs av albumets absoluta lågvattenmärke som i sin tur följs av ”Ridin’ Around” – albumets absoluta höjdpunkt.
Det går med andra ord upp och ner igenom hela albumet. Men låten ”Ridin’ Around” levererar det man aldrig vågar hoppas på när det kommer till ett släpp som det här. Att man emot strömmen vågar ta ut svängarna och sakteligen glida över tunn is för att sedan finna sig på toppen av ett isberg. Tillsammans med Masta Killah, GZA och Erykah Badu kör Wu-Block generalerna Ghostface och Sheek Louch lyssnaren genom ett dystopiskt landskap och levererar det trevligaste Wu/D Block-spåret sedan ”The Heart Gently Weeps”(tack Erykah Badu).
Om man ändå vågat mer genom hela skivan och inte fallit in i billiga klubbhits och alltför mekaniska beats. Man finner sig undrande; varför gjorde ni såhär? Vad gör en ”Dracula-slinga” ihop med en funky worm på en Wu Block-låt(Take Notice)? Ändock håller man sig till en formel och gör det mycket bra. Det är inget fel i det. Men det ska sägas igen om det inte framgått: roligast blir det när formeln frångås till viss del i ”Ridin’ Around”. Det är albumets mest intressanta spår. Wu Blocks bästa spår – sett till vilka som ändå ligger bakom – är självklart ”Crack Spot Stories” eller ”Cocaine Central”. Det ska också sägas, ifall det inte framgått: det här är ett riktigt bra hiphop album år 2012.
