Av Damir Sepulveda Espinoza.
För den som lyssnat mycket på hiphop så är första anblicken av namnet Wordsworth tillräckligt mycket information för att förstå vad för sorts hiphop det handlar om. Lyriker som Wordsworth tar hantverket på stort allvar. Innehållssmässigt och flowmässigt så kommer det förra vara besläktat med logik och det senare med direkthet. Det är inga krusiduller. Samma sak gäller beatsen. Direkta, solida och ligger där för att låta rappen stå i fokus.
Redan 1998 gästade han A Tribe Called Quests sista platta ”The Love Movement”. Sen dess har New York rapparen oftast ingått i olika grupper och utgjorde 2008 en del av eMC tillsammans med Masta Ace, Punchline och Strick på deras hittills enda platta ”The Show”. Han är en veteran även om ”The Photo Album” bara är hans andra soloplatta efter 2004s solodebut ”Mirror Music”.
En sak med äldre rappare som lägger stor vikt på hantverket är att de inte brukar åldras med vettet och kreativiteten intakt. KRS-One har en stark karriär bakom sig, speciellt hans tidiga musikkatalog håller hög klass, men han är också ett av de bästa exemplen med denna åkomma för han har nu länge under sin ännu pågående karriär varit en irriterande självutnämnd hiphop predikant. Han talar inte med lyssnaren, utan rättar och säger till lyssnaren. Rappare som lägger berättande i fokus som Kool G Rap, det och förutom att han är en av sin generations bästa rappare, åldras med avsevärt mer elegans. Wordsworth följer den senares väg, han fokuserar på berättande och råd, utan att varken peka finger eller säga till en.
Ett exempel är ”Don’t Settle” där han använder sig av sina erfarenheter för att rekommendera oss att alltid försöka ta ett nytt steg i livet och inte nöja oss med den lättaste vägen. Annars är majoriteten av de teman han behandlar på albumet hiphop staplar. Han nämner bland annat kampen och livet på gatan samt lojalitet gentemot mot vänner och familj. Sedan återfinns den obligatoriska koncept låten, i det här fallet ”Coloring Book”, där han nämner minst en färg i varje rad.
Ja, för lite färg hade det här färglösa albumet behövt också eftersom han följer den traditionella hiphop formeln till punkt. Känner man till formeln väl så kan det sluta på två sätt; det är antingen välkommet och bekvämt, eller så är det tråkigt och sömnigt. För den här sortens hiphop har gjorts mer tilltalande och med mer vilja av andra. Det enda som egentligen sticker ut är ”Oldest”. På den använder han sig av ett annat än sitt vanliga flow och har en annan rytm än det vanliga lunkandet som dominerar ”The Photo Album”.
Sett till Wordsworth karriär och vad han har gjort innan så är det här precis den musiken han vill göra. Men utan en tilltalande vision, bättre beats eller karisma på micken så är det svårt att finna någon anledning till varför någon borde lyssna på det här. Sämre musik har gjorts men det räcker inte med att vara medioker heller. Han lyckades dock åtminstone undvika KRS-One fällan.
Betyg 2 av 5
