Av Niklas Thander.
Har du någonsin hört en Wiz Khalifa-låt kommer du inte att bli särskilt överrumplad av innehållet på ”Only Nigga in First Class”. Det är pop i en explicit hiphopförpackning, stoner pop-rap om du så vill. Pittsburgh-artisten Wiz Khalifas fjärde studioalbum, planerad för släpp tre-fyra månader sedan, är på flera sätt en abnormitet av hiphopens utveckling. Omslaget skvallrar om inriktningen av hela Wizs synsätt; image är allt. Om det så är en snöleopardpäls eller påståendet att han spenderar upp till 10,000$ dollar i månaden på gräs, handlar det om byggandet av en profil, en gimmick. Till skillnad från hans partner in crime, Curren$y (gällande stoner-epitetet), tillför Wiz Khalifa
ingenting av värde eller kvalitet när det kommer till att beskriva sin hobby. Han gör det varken snyggt, smart eller fyndigt; torftiga beskrivningar med basala rim och trivialt on/off flow som han inte ens kan skylla på det ”half pound of weed” han påstår att han gör av med i veckan. Det blir som bäst till de bättre beatsen på plattan, för han har ändå förmågan att anpassa sig och följa tonen som beatet ger honom. Hans catchiga refränger, vilket också är hans främsta vapen, är ännu ett understrykande av pop-influensen. När Wiz gästar på andra album, är det ofta i rollen som
hook-ansvarig, och han sköter det ok även här, även om de flesta knappast hade stått ut i ett bättre sammanhang än på O.N.I.F.C.
Gällande gästerna är det endast The Weeknd som håller någon slags högre klass. Även om standardnivån dragits ner ett par snäpp levererar han ändå en kapabel vers, medan varken 2 Chainz eller Juicy J överraskar. Överlag är det producenternas platta mer än Wizs eller gästerna. Det är ett välproducerat album och beatsen är det starkaste incitamentet till att någon ska lyssna på plattan, där de bäst bidragande är ID Labs, Drumma Boy och Pharell. ID Labs har några skönt tillbakalutade, lounge-linknande tracks som ”Paperbond” och ”The Bluff”, medan Drumma Boy framför ett lömskt, avskalat och synt-tungt beat med ”It’s Nothin’”. Höjdpunkterna kommer i form av melankoliska ”Rise Above” signerat Pharell, Drumma Boys rökfyllda, harmoniska ”Bluffin’” (som låter tagen direkt från ett Curren$y eller Devin the Dude-album) och ID Labs ”Fall Asleep”. Det sistnämnda är möjligen en smula överproducerat, men också det närmaste du kommer i form av experiment på O.N.I.F.C..
Vad Wiz vill uppnå med sina texter är ett mysterium. De är klart inriktade mot att måla upp ett lyxliv, men det blir varken det överdrivet luxuösa, som har sin charm, eller det oerhört dekadenta, som Kanye polerat på senare år. Resultatet är en personlig illusion, ett drömland där Wiz är kung. Men för oss utanför betyder detta ingenting. Wiz har inget att säga, inga starka känslor att förmedla, inga djupare tankar han vill dela med sig av. Här och var försöker han sig på vaga insinuationer om ”me against the world” men oftast rinner hans texter av som vatten på gåsen. O.N.I.F.C. är ett fegt album av Wiz, som inte visar några tecken på att vilja bryta ny mark, eller utveckla några andra sidor än den vi får se här. Det är hiphopens motsvarighet till snabbmat, där du blir förblindad av
konstgjorda smakämnen och smörjd av fettet. Lägger du ingen större vikt vid innehållet av texterna, eller om du är ett hardcore fan, så kanske du nöjer dig, men om du vill ha substans bör du söka dig vidare.
