Av Damir Sepulveda Espinoza.
Innan de senaste 5-6 årens dominerande utbredning av sociala medier och användarvänliga teknologier som Tumblr, Twitter, Soundcloud, Spotify och en mer öppen rapscen, så var Wale en av de första att bemästra balansgången mellan den tidiga bloggpubliken och rapfansen. Med glimten i ögat och ett elastiskt flow kommenterade Washington-bon Wale på en rad olika teman som det dåvarande rapklimatet, socioekonomiska aspekter, rasism och innebörden av framgång, att vara rappare, festande och annat. Grepp som referenser till sneakers och sport var inte tomma dekorationer eller name drops, de kunde vara liknelser för både det av lättare och tyngre vikt. Hans 2008s ”The Mixtape About Nothing”, inspirerat av sitcomen ”Seinfeld”, var ett fräckt koncept mixtape med meta inslag (spåret ”The Cliche Lil Wayne Feature It’s The Remix Baby!”, med självaste Lil Wayne). Rappare proklamerar ofta sina bedrifter, ogrundade eller inte, men när Wale gjorde det kunde han inte hjälpa att göra narr av det vridna egot hans karriärsutövning (och i längden alla rappare) kräver/föder.
De karaktärsdragen är i skenet av det tredje albumet ”The Gifteds” omslag, Wales ansikte skulpterat i vitt, någorlunda reducerade. Mycket av albumet, vilket har varit en succesiv utveckling genom hans tre verk hittills, handlar exklusivt om Wales angelägenheter. Där hans fokus förr var svepande så har den krympt avsevärt, vilket han visserligen uttrycker genomtänkt, men det läggs en överhängande kraft på framgångs för- och nackdelar. Han har sina väl observerade poänger om ämnet men det kunde ha räckt med Marvin Gaye-samplande ”LoveHate Thing”, där hans upprepande kamp med fans och tyckare sammanflätas väl med insikter som ”they gon’ love you a little different when you at the top”.
Mycket av det vägs dock upp av ett par tilltalande låtar och Wales stundtals än skarpa självdistans. ”Vanity” har spår av den Jerry Seinfeld-ska observationsvinkeln Wale inspireras av, och här leder det till att han i mitten av intensiv framhävelse- och festhets frågar sig ”is it really that important, is it really that serious?”. Det är efter just de första fem soul-samplande låtarna (bland de finns inspirerade ”Heaven’s Afternoon”) som soundet och innehållet dalar. Sämre radiovänliga låtar än ”Gullible”, ”Bad” och ”Tired of Dreaming” har jag hört, men de tillhör definitivt några av svackorna här. De låter nästan labbutvecklade som så de är byggda kring de sockriga refrängerna. Ett annat spår som inte resulterar riktigt är halvdana ”Clappers”, en ironisk klubbdänga i Wales händer och beatets urvattnade twerk aspirationer funkar egentligen inte förutom när gästrapparna, Juicy J och Nicki Minaj, använder sin magi och rappar ”make that ass clap, I don’t care about that cellulite” respektive ”shoutout to that cellulite”.
I ”Golden Sensation (Jesus Chain)” rappar Wale som att han vore ett objekt många rappare gillar att pryda sig med – den omtyckta Jesus guldkedjan.”Niggas use me to shine, I been helping you stunt/ look why these rappers ain’t hit me in months” är några av många kängor Wale får in om den inte särskilt konsekventa användningen av korset. Det i sig är något ”The Gifted” lider av. Wale vill ha kakan och äta den med. Han vill ha framgång utan nackdelar och ett gott ansett album med sådana här sorters radiosinglar. Här hade den där självdistansen behövt kliva in men den håller sig, av någon anledning, en bit bort under de lägena hans framgångsbesatthet förvandlas till småsint gnäll. De fallgroparna Wale dansade retsamt kring 2008, kan han nu inte undvika att falla i.
