Av Niklas Thander.

Vad kännetecknar Waka? Energi och smutsighet, enkelt och repetitivt. Och framförallt, BRIIICK SQUAAAD. Bricksquad-utropen återkommer på ”Triple F Life”, men inte kvaliteten eller intensiteten vilket Wakas första album, ”Flockaveli” levererade. Det är tråkigt, för ”Flockaveli” är bland det mest genuina jag hört inom genren. Där snackar vi skitigt utan dess like, med Black Moon-refränger 2.0, uppkomsten av det enerverande Lex Luger-soundet och framförallt en frenetiskt mässande Waka. Han gav fan i allt och ville helst bara reppa Bricksquad och ett hedonistiskt leverne. Kanske bränna av några kulor i förbifarten.

Fuck the World-mentaliteten har mattats av avsevärt. Istället för att bara ha kul är det dags att håva in ”Urban Contemporary”-publiken (=ännu fetare checkar) och med det kommer en helt annan slags lobotomerad stämning än på ”Flockaveli”. Tvärtemot vad titeln vill aspirera på är detta inte ett album för Wakas tidigare fans, utan ett försök att nå ut till nya köpare och slå sig in på den överbefolkade pop-rap scenen. Om ”No Hands” var Wakas genombrott i listhiphopen är de första åtta spåren gjorda för samma resultat, då albumet är framtungt av A&R-sponsrade inhopp i form av Trey Songz, Drake, Nicki Minaj, Flo-Rida, Tyga och B.o.B. Detta gör ”Triple F Life” till en tudelad historia gällande låtlistan. Första halvan av plattan är klart riktad till de som inte orkar lyssna genom tracksen, för singlarna radas upp en efter en. ”Round of Applause”, ”I Don’t Really Care” och ”Get Low” löser av varandra i rasande fart och Waka får åka i baksätet när legoknektarna tar över. Infinnande känslan är apati. Istället för att satsa mer på artister som kan anpassa sig till Wakas rena energi, likt Plies och Meek Mill (vilka gästar med fint resultat), är det fokus på artister med stort A. Stjärnspelet uteblir dock, och de flesta verkar ha somnat i farstun till studion. Undantaget är ”Round of Applause”, där Drake och Flocka hittar ett acceptabelt mellanting av vitalitet och sköngung.

Radiovänliga”Get Low” med Flo-Rida i refrängen är det bästa exemplet på hur albumet glidit ur händerna på Waka, då inget samstämmer med den obarmhärtiga produktionen eller enkla briljans vi har fått höra tidigare. Utgången blir en innehållslös snooze-fest vilket får mig att förbanna slöseriet av de dryga fyra minuter låten pågår. I ”Clap” ligger flowet och intelligensnivån på en lägstanivå och för tankarna till barnvisa på en strippklubb, lika klädsamt och bisarrt som det låter. I detta läge slår mig tanken att ”Triple F Life” skall höras genom ett ironiskt filter, men den eftersträvade ambitionen skvallrar om motsatsen. Även produktionen lämnar mycket att önska. Det är stor skillnad på de få låtar Lex Luger producerar, en mörk intensitet och närmast dystopiska syntar ger en helt annan innebörd till de repetitiva refrängerna och hesa utropen från Waka. Och Waka saknar sin bättre hälft. Utan Luger visar sig flera av verserna i sitt rätt ljus, utan tanke, utan förmåga.

Andra halvan av skivan utmärker sig inte mycket mer än att det mest påminner om utfyllnadsmaterial. Trots allt finns det en del ljusglimtar. Påträngande ”Lurkin” med Plies ger flashbacks till de bättre låtarna på ”Flockaveli” och Arkatech Beatz-producerade ”Power of My Pen”, har den där nerviga synten som passar så bra ihop med Flocka. In kommer lite reflektioner på hårda livet på gatan vilket tidigare uteblivit och kanske är det en konsekvens av mordet på vännen Slim Dunkin i slutet av förra året. Waka räddar ofta låtarna på ren viljestyrka, men det är inget bra slutresultat för en platta när introt och outrot är bland de bättre på albumet.

Bästa låt: ”Lurkin”

Betyg: 1,5 av 5