Av Damir Sepulveda Espinoza.

Två år efter sin albumdebut ”Goblin” är rösten bakom Odd Futures genombrott tillbaka. Tyler The Creator är än en splittrande figur och den uppfattningen kommer inte ta slut med hans andra album, ”Wolf”, en spretig irrfärd med lika mycket fördelar som nackdelar. Melodiska fullträffar trummar på i bakgrunden medan Tyler ofta kör fast textmässigt. Kampen mellan de två aspekterna skaver konstant och gör ”Wolf” till en både frustrerande och fascinerande lyssning.

Låt det vara känt att rapparen har nämnt hur han siktade på att göra ”Wolf” produktionsdriven, och sa att han skulle ta upp fler teman. Det förstnämnda stämmer. Hans The Neptunes och tidiga N.E.R.D. (Pharrell Williams gästar spåret ”IFHY”) influenser är inte särskilt subtila, det resulterar dock i oftast solida produktioner. Smörig jazzpiano med luftig fusion synt och bas dominerar i huvudsak.

Den här antydan om teman är dock både sant och inte. Hans ordval och grova formuleringar gör att allt på ytan fortfarande låter, annat än klarsynt. Tyler framstår som mest eftertänksam, och tilltalande, när hans vrede bubblar i sin längtan efter fadern som försvann på ”Answer”. ”48” är en melankolisk djupdykning i knarklangningens alla sidor, om än en generisk behandling av ämnet. Det, och kärlekslåtar med en medvetet oslipad, rak angreppssätt, är tydligt avvikande från ojämna ”Goblin” och, mixtejpet som startade allt, råa ”Bastard”. Men det här är snarare anomalier, för plattan domineras främst av gamla vanor (hans inkonsekventa användning av ”fag”) och nya mindre smickrande utvecklingar.

Den unge rapparen är kraftigt defensiv mot allt och alla. Mot kändiskapet, fans och kritiker. Han har fortfarande en frustration, ilska inom sig som används som bränsle, men hur han väljer att använda den energin känns enbart emellanåt inspirerat. Hans attityd har gett honom många fans bland yngre som relaterar, men den här don’t-give-a-fuckness inställningen är ännu tröttsammare nu när den kommer från en sådan defensiv position. När han i ”Colossus” gör sin mindre välgjorda version av Eminems ”Stan”, och hanterar ett superfan så pass graciöst man kan förvänta sig, så är det svårt att finna syftet i det. I sina bästa stunder är Tyler
en härligt distanserad rappare med, om en barnslig, mörk humor och en introspektiv fantasi,som öppnar för genuina, avslöjande ögonblick. I sina sämsta stunder framstår han som olidligt självupptagen med en medvetet, självbelåtet krass användning av språket. Rent praktiskt kan det också få sitt uttryck i den ihop klumpade, onaturliga låtordningen ”Wolf” har och den mängd ihop hafsade idéer som inkluderats. Någon mentor borde editera eller hjälpa Tyler att editera sig själv bättre.

Trots många beklämande orsaker så går det inte att blunda för de många stunder talangen, klämd under tyngden av självförvållade störningsmoment, lyser igenom starkt. ”Jamba” är en banger med egna finesser, på tredje versen använder han under en kort stund sin röst som ett burkande instrument. ”PartyIsntOver/Campfire/Bimmer” är en överlång men soniskt tilltalande odyssé á la ännu ett trick av N.E.R.D.. ”Rusty” tillhör en av de introspektiva låtarna som funkar bäst, han poängterar sarkastiskt ”fuck buying studio time, I’mma go and purchase a shrink/ record the session and send all you motherfuckers a link”, och ”Trashwang” är
Tylers version av en Lex Luger dänga. Trots sig själv så uppväger Tyler The Creators talang, och speciellt hans sort av genuinitet, mycket av projektets olyckliga delar. ”Wolf” är det bästa scenariot för något som bäst kan beskrivas som ojämnt.