Det har snart gått ett år sedan Jason ”Timbuktu” Diakité debuterade med boken ”En droppe midnatt” – en historia om att söka efter sina rötter för att förstå sig själv och sin samtid. En historia om att vara halv. Scenföreställningen med samma namn, är minst lika imponerande i både utförande och omfattning. Iklädd skjorta, väst, kostymbyxor och blänkande skor – allt i olika nyanser av brunt – traskar Jason upp på scenen för att starta sin monolog. Vid sin sida har han sångerskan Beldina och bakom sig har han bandet Damn!.
Jason är en naturbegåvning som berättare, såväl i tal som i skrift. Detta är tydligt. Med växlande engelska och svenska tar sig Jason igenom utvalda dialoger med sin pappa och farbror, om hur livet i Allendale, South Carolina och Harlem, New York påverkade dem, vad de såg och vad de fick utstå. Hela föreställningen är både detaljerad och inövad i detalj. Det är lika delar en grundlig genomgång av rasismens historia och arv som en samling nedtramp i Jasons liv, ofta målande berättat genom konversationer.
Det är svårt att till fullo förstå den smärta som Jason och inte minst hans släktingar har genomlidit. Men lika enkelt är det att föreställa sig den stolthet han känner när han tittar upp mot de tecknade bilderna på hans förfäder och släktingar på den elegant diskreta backdropen. En stolthet över sitt arv och en stolthet över att dom med största sannolikhet hade varit stolta över honom.
”En droppe midnatt” för tankarna till Timbutus låt ”Dödsdansen”. Dels för att det kanske är det tydligaste exemplet på det poetiska språket och målande berättandet som gjort att han kunnat skriva en bok, och också för att den är uppbyggd ungefär på samma sätt som föreställningen. Tonsatt av Damn! mynnar jazz- och soul komp i bakgrunden när Jason berättar. Ibland rappar han, ibland sjunger han. Det är en intressant mix av föreläsning och musikal, där de tar och ger till varandra.
Kanske hade ”En droppe midnattt” behövt några högre toppar underhållningsmässigt. Det hade t.ex. varit mysigt med åtminstone någon gammal låt att falla tillbaka på. Något bekant i en helt ny värld, i synnerhet för de som inte läst boken. Både personliga favoriten ”Det luktar rök”, men kanske framförallt ”Misstänkt”, från senaste albumet ”Från livet till döden”, hade båda passat in i temat och gästas dessutom av Beldina. Men man kan, som bekant, inte få allt här i världen.
Det viktiga här är vad Jason har åstadkommit, med en hel bok och en hel föreställning med bara nyskriven musik och text. Och ännu viktigare, han fann sig själv. Jason är inte längre halv, han är dubbel.
//Malkolm Landréus
Foto: Ulf Berglund
“En Droppe Midnatt” sätts upp på Skandiascenen, Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö, med totalt 25 föreställningar.
Biljetter och datum: www.endroppemidnatt.se & www.ticketmaster.se
