Av Mia Andersson.
En avskalad symfoni gör Timbuktu sällskap i ett inledningsspår där varje mening omvandlas till levande bilder du vill se mer av. 14 år har gått sedan hans debutalbum och de toppar och dalar en resa innebär ebbar ut i ett bombastiskt beat där Timbuktu tydligt klarlägger att veteranen inte är färdig – för han har bara börjat. Lyssnaren ges där en försmak av den omättade hunger som komma skall.
”För Livet Till Döden” speglar en samhällsskildring såväl som en personlig resa. Från början till slut, dåtid, nutid och med anspråk på framtiden. Textkonstruktionen bygger på reflektion, stöttar sig mot livserfarenheter och räds inte uppriktighet och självutlämnande. Från mörka vindar och kampen mot dem i betydande låtar som ”Misstänkt” och ”Nolltolerans” till viljan och kämpaglöden i ”Spring” och resans efterkommande uppoffringar i ”Rum 323”. Tiden bokstaveras med versaler och blir ett återkommande tema i hans författande. Det ihärdiga flåsandet i nacken, stressen varvat med drivet. Ett bra exempel på detta är ett av albumets starkaste spår, ”Dubbel Panorama” med Abidaz. Ett explosivt dubbelklappbeat får den glöd som tidigare pyrt att ta fyr. Möda och slit men till vilket pris? Det jagande jagets baksida står i kontrast med belöningen av att arbeta hårt. Tankarna riktas inåt och väcker känslor och ifrågasättanden hos dig själv, vad gör du för att förvalta den tid du fått på denna jord? Dessa tankar tar oss sedermera till albumets mest innerliga spår, ”Broarna Som Bär Oss Över” med Organismen och Chords. Där tacksamhet och att våga hitta sin väg står i fokus alltmedan de inblandade bekänner beundransvärd färg.
Det är som att det vilar en intressant trygghet i förgrunden på ”För Livet Till Döden” där oro och besvikelse inte existerar hos åhöraren. Vid sin sida har Timbuktu gamla samarbetspartners som Patrik Collén och Oskar Linnros. Men med sin gamla vän, och tillika albumets huvudproducent, Jens ”Chords” Resch-Thomason tycks de tillsammans landat. För samspelet dem emellan är betydande och det hantverk Timbuktu stött och nött går hand i hand med Chords komposition. Tunga beats och scratches, uptempo och nedplockat, mjuka och hårda landskap, ja, även detta avslöjar en vandring genom tidsepoker och tillsammans ger dem sin resa liv.
Timbuktu har själv sagt att han inte själv tror att han varit bättre än vad han är nu och jag kan bara hålla med. För när du trodde att du sett alla hans skepnader drar han fram ännu ett ess i rockärmen. Med sin gedigna meritlista har han i själva verket inget att bevisa men det gör han ändå – för detta album är det bästa jag hört på länge. Den omättade hungern är konstnärens födoämne. Knappa 40 år och redan sådan dignitet – jag vill vara med tills gråa hår pryder hans skalle och följa den visdom som onekligen åldras väl.
