Av Emiliano Strauss.
Det var tio år sedan Timbuktu och Damn! uppträdde tillsammans för första gången. För att fira jubileet turnerade rapparen och bandet tillsammans i somras, men lyckligtvis nöjde de sig inte med det. I lördags bjöd de höstens enda gemensamma spelning på Hovet. Det blev en show som innehöll det mesta och förväntningarna på det kommande samarbetsalbumet är numera skyhöga.
Hovet var sånär fullsatt med allt ifrån 50-talister till 13-åringar. Om åldersgränsen varit ännu lägre hade säkert även yngre fans varit där. Om ståplatserna framför scenen residerades av de mer danssugna fylldes sittplatserna med desto bekvämare publik. Ändå tog det inte mer än några minuter innan samtliga stod upp och svängde på höfter och leder.
Kvällens första låt var även den lugnaste. Det var en version av Dansa där bandet hade utrymme att visa vad de går för. Med blåssolo och harmoniska stämmor värmde de upp publiken inför festen som väntade. Och därefter tog det fart.
Varenda låt som följde fick fler och fler människor att resa sig. Med tio album bakom sig har lundapågen hits så det räcker för att fylla en tvåtimmarsspelning och väcka minnen hos var och en av Hovets besökare. Vissa av hans äldre publikfavoriter, såsom Dynamit eller Gott Folk, försummades dock. Det berodde på att temat för kvällen var att Timbuktu och Damn! skulle spela sina egna livefavoriter. Att kalla det ett problem är dock att gå lite för långt eftersom de lite mer otippade låtarna fick Hovet att vibrera lika starkt som megahitsen Alla vill till himlen eller The botten is nådd.
Som vanligt när det gäller Timbuktu var framträdandet väldigt personligt. Han drar sig inte från att berätta om svåra stunder i sitt liv såväl som roligare berättelser. Och självklart fanns det även utrymme för lite politiska budskap såsom: ”Jag kommer inte ge mig, förrän Jimmie är med mig”. Det verkar ganska otroligt att Sverigedemokraternas partiledare skulle förena sig med Timbuktus anti-rasistbudskap. Kanske är det bäst så, om det innebär att Timbuktu håller sitt löfte att inte ge sig.
Med sig på sin sida hade han dock en och annan. Förutom gästspelande musiker och dansare dök även Supreme från Looptroop Rockers upp för att framföra Mammas gata och Det löser sig. Till den senare låten bjöds även Timbuktus gamle vapendragare från Lund, Chords, upp på scen. För de som följt Timbuktus karriär är Chords en lika naturlig del av liveframträdandet som trummisen Måns Block eller gitarristen och sångaren Svante Lodén.
För att summera kvällen kan man säga att det var en musikalisk fest med inspirationer från alla möjliga håll. I beatsen märktes framför allt latinska och afrikanska rytmer, men bandets funkgrund kom fram minst lika tydligt. Reggaetakter smög sig även på, liksom ett dubstepstick.
Avslutningen på festen blev en version av Oavsett vad inspirerad av Gang Starrs Ex girl to next girl. Den följde kvällens andra version av Strö lite socker på mig som de körde efter att ha blivit uppkallade av publiken till extranummer för andra gången. Vanligtvis är det bara tjatigt när en artist uppträder med en låt två gånger på samma kväll, men tack vare att han hade ett band som Damn! bakom sig kändes det inte ens som samma låt. De hade gärna fått göra en tredje och fjärde version av den och fortsatt blessa publiken som bara de kan.
Se bilder från spelningen nedan – foto av Emiliano Strauss:
[pgallery id=”36I8ADYS6M” /]
