Av Niklas Thander.

”Kiss Land” är officiellt sett The Weeknds studioalbumdebut, men efter förra årets mastodontrelease ”Trilogy” har vi redan fått en klar bild av vad den mystiske Toronto-sångaren Abel Tesfaye är kapabel till. Suggestiv produktion blandas med hedonistiska, dekadenta texter som framförs med en motsägelsefull sprödhet. Mörka känslovärldar målas upp utan bedömning och präglas varken av pessimism eller livstilshyllning för The Weeknd låter oss själva värdera om hans senaste utekväll – som innefattande champagne, strippklubb, tabletter och kanske avslutades med en trekant i gryningen – är sorglig eller livsbejakande.

”Kiss Land” bygger vidare på mixtapesamlingen ”Trilogy”, och är mer gjort för fansen än vad en studiodebut från en artist som nyligen fått ett stort genombrott brukar leverera. Istället för att bjuda in en handfull kända namn och satsa på ett par kassaskramlande singlar består ”Kiss Land” av tio väl hopfogade spår med ett enda gästframträdande från grannen Drake, ett upplägg som känns igen från de tre tidigare mixtapen. Även om kärnan av det som gjorde genombrottet möjligt finns att finna igen så saknas en riktig singel och de klisterliknande refränger som fanns jämnt utspridda över ”Trilogy”-släppet. Avsaknaden av regelrätta singlar gör ”Kiss Land” till ett album som bäst lyssnas på i sin helhet, från första till sista spår och om det är en fördel eller nackdel beror helt och hållet på hur du brukar lyssna på album. Låtarna bygger tillsammans en solid enhet som istället för utmärkande spår portionerar ut minnesvärda stycken: tempo- och soundskiftet i titelspåret ”Kiss Land”, övergången mellan ”Love In The Sky” och ”Belong To The World” eller bryggan i ”The Town”. Det här är alltså ingen platta som du utan eftertanke sätter igång, utan dess helhet kräver både rätt humör och inlevelse för att kunna avnjutas på bästa sätt.

”Kiss Land” har varken auran eller hungrigheten av ett debutalbum och lyckas inte förfina och sätta samman de bästa delarna från mixtape-släppen, vilket gör att det känns mer som fjärde delen av serien än som en uppvisning av The Weeknds talanger från sina bästa sidor. Något som förbättrats sedan mixtape-tiden är dock den indie-filmiska produktionen som är högkvalitativ, rik på intryck och dramatik och kommer till sin fulla rätt i kombinationen bra hörlurar och ett tomt, dunkelt rum. Med det sagt är det fortfarande ett album som trots sitt tveeggade upplägg placerar sig över genomsnittet och är belönande om du lyckas ta dig in i hjärtat. Det är inte lättlyssnat, men om du befinner dig i rätt tillstånd är det lätt att falla in i sinnesstämningen. Om du inte gör det kan verka blekt, famlande och utan mål.