Av Niklas Thander.

Den på papperet udda kombinationen av en brittisk 59-årig singer/songwriter med rötter i pop, rock, ska och punk tillsammans med en av de bästa hiphop-grupperna genom tiderna är i musikalisk form inte alls så spretigt som man först kan tro. ”Wise Up Ghost” är ett väl sammansatt album som verkar ha gjorts med en hel del glädje och äventyrslusta och det är märkbart att både Costello och The Roots på sina respektive håll har flera genreöverskridande utflykter bakom sig.

Samarbetet föddes i samband med ett framträdande av Costello i talkshowen ”Late Night With Jimmy Fallon”, där Philadelphia-gruppen med trummisen Questlove i spetsen agerar husband. De båda parterna imponerade på varandra, tanken om ett projekt kom på tal och efter ett år av experimentella inspelningssessioner är resultatet ”Wise Up Ghost” här. Men om du söker dig till ”Wise Up Ghost” med förhoppningen om att få höra lika delar The Roots som Elvis Costello är du fel ute. I stil med The Roots roll som husband är det en liknande roll som de iträder på skivan: Black Thought har fått kliva åt sidan till förmån för Costellos omisskänneliga röst och det är till Costello som musikerna ständigt förhåller sig. The Roots sätter fortfarande sin prägel och de oerhört skickliga kompositionerna är det som ger Costello utrymme för svängrum, men det står klart tidigt i lyssningen att det här är mer inriktat åt Costellos sida av publiken än The Roots. Även om instrumentalerna bär tydliga spår av tidig 70-talssoul och Costellos texter har en viss revolutionär aura, med små passningar till rappens ordlekar, är det svårt för mig som kommer från den senare sidan av publiken att hitta en ingångspunkt. Ur ett hiphop-perpektiv finns det helt enkelt inte mycket att hämta.

Problemet ligger inte i kvaliteten, för det här är i alla aspekter ett livskraftigt album som textmässigt har ett djup både i ämnesomfånget och innebörden. Nej, det är snarare avsaknaden av spontaniteten som annars hörs i The Roots skapande: de rytmiska förändringarna, tempohöjningar och sänkningar och framförallt spänningen mellan det behärskade och det vilda, en balansgång som The Roots annars brukar utöva. Om du är ett fan av Costello – grattis, här har du ett fokuserat, inspirerat och ambitiöst album som bringar fram det bästa ur Costello. Om du är ett fan av The Roots – för all del, lyssna, men förvänta dig inte att stanna kvar om du inte är en inbiten lyssnare.