Av Niklas Thander.

Kort, intensivt och komplext. The Roots elfte album ”…And Then You Shoot Your Cousin” är precis som förra albumet ”Undun” ett konceptalbum. Då handlade det om den sista dagen i droglangande karaktären Redford Stevens korta liv, där fokuset skiftar mellan fattigdom, existentiell kris och döden. På ”ATYSYC” låter The Roots fler karaktärer komma till liv, men det är inte en lika tydlig historia som på ”Undun”. Det här är mer av ett collage-liknande konstverk än en skiva, något som gestaltas av Romare Beardens ”Pittsburgh Memory”, vilket fungerar som omslag till ”ATYSYC”. Likt tavlan är skivan uppbyggd av bitar upplockade här och var, i The Roots fall från hemstaden Philadelphia. Gud, våld och hiphop-stereotyper utgör några av de mer framträdande bitarna, och blandas upp med andra artisters låtar: såväl Nina Simone som Mary Lou Williams dyker upp i små fragment.

Med sina 33 minuter är det The Roots kortaste album hittills, men kan samtidigt vara det som kräver flest lyssningar för att helt tas in. Musikaliskt är det omväxlande – något som vi vant oss vid från The Roots de senaste åren – och tillsammans med texterna och atmosfären skiljer sig varje låt markant från nästa i ordningen. De ständiga gästartisterna Dice Raw och Greg Porn drar sitt strå till stacken genom att ge variation gentemot Black Thoughts malande rap. Inget ont sagt om Black Thought, men han har inte lika lätt att anpassa sig till resten av bandets ombytliga kast mellan sounden. Med det sagt är det här mer en platta för huvudet än för kroppen. För såväl The Roots-konnässören som den nytillkommne kräver ”ATYSYC” en hel del spins för att verkligen cementera sin plats i The Roots djungel av skivor, annars kan den lätt glömmas bort på grund av den korta längden och det komplexa innehållet.