Av Niklas Thander.
De tre vanligaste orden i Talib Kwelis samlade katalog sägs vara ”revolution”, ”love” och ”spiritual”, vilket inte känns direkt överraskande om man har hört ett par Kweli-låtar. Vokabulären är något vassare på sjätte soloalbumet ”Gravitas” (med undantag för ofärdiga ”Lover’s Peak”, där Talib lyckas öka på sin kvot med 49 stycken ”love” på två minuter) men ämnena känns helt klart igen. Den varma, inbäddade soulkänslan som tidigare varit en stor del på Kwelis album tar inte riktigt lika stor plats här, till förmån för kantigare former.
På ”Demonology” sätter skramlande trummor och Gary Clark Jr:s elgitarr tonen medan Talib beskriver demoner från alla olika håll med ett relativt enkelt rimschema, men med stenhårda intonationer som är anpassade till den blues-rockiga stämningen. I dialektiken mellan ont och gott är instrumentalen mer än passande – tänk de religiösa anspelningarna mot elgitarren som djävulens moderna instrument. Om det är något som Talib gör en hel del på ”Gravitas” så är det just det tematiska berättandet. En 6 minuter lång rapid-rap på ”State of Grace” behandlar misogynismen i dagens hiphop. Dels levererar Kweli egen kritik (”Nowadays niggas turn up for the sex/ Niggas turn up for the money, never turn up for the movement”), men han försöker också sätta sig i en kvinnas sits:
”She ain’t never been a bitch or a ho/
But she used to sing along when she heard it in a song/
She used to be front row at the shows ’til she overdosed on the testosterone/”
Oh No-producerade ”Rare Portraits” är en sammanfattning av Kwelis 20-åriga karriär och därmed också en plats för honom att sätta ett definitivt spår av hur han är som rappare. Ironiskt nog gör bekvämligheten i flowet det hela ganska enahanda, speciellt när med Oh Nos elementfyllda beat lätt blir tyngande. Även Statik Selektah-producerade ”New Leaders” är överväldigande på fel sätt och drar snarare fingret mot att sänka än att höja volymen när Talib rappar om social media med ”en blind leder en blind”-tematiken. I övrigt är gästningen The Underachievers en perfekt matchning för spåret, som i år lyckats karva ut sin egna stil i den tidigare så reform-allergisk miljön som varit New York-scenen. I stil med de andra kritikspåren är ”Wormhole” riktad mot hiphop-världen och dess fascination med Illuminati. Genom att försöka reda ut i gröten av rykten blir spåret ett tydligt exempel på att Talib Kweli är snubben som förklarar saker bättre med rap än med fritt tal. Starkt!
Med ”Gravitas”, gör Talib något som han borde gjort för länge sedan – ett albumsläpp utan skivbolagens hjälp. Som en av de främsta förespråkarna för hiphopen som konst, poesi och samhällsutbildning gör Kweli slag i saken och har gjort sig av med de så ofta kritiserade mellanhänderna. Istället går albumet att köpa direkt från hans hemsida, en metod som syns alltmer i kultursammanhang. Nackdelen är förstås att en stor del av marknadsföringen försvinner, men med tanke på Talib Kwelis alltigenom höga status och trogna fanbase är frågan om det ens behövs. Inställningen till skivindustrin går hand i hand med kritiken som finns på ”Gravitas”, men trots det kan vi ändå inte klassa Talib som en veteran som blivit surgubbe. Energin finns där men det saknas ändå något extra. Det är helt enkelt för mycket hjärna och teknik och för lite av det han så ofta förespråkar: hjärta.
