Av Niklas Thander.

SZA är en uppenbar avvikelse i TDE-stallet. Den enda tjejen, den enda från östkusten och framförallt: den enda som inte titulerar sig rappare. Ljudmässigt ligger hon närmast den andra nykomlingen i gänget, Isaiah Rashad – det är luftigare och mer drömskt än resten av crewets överrumplande rap. Hon är inte ute efter att blåsa huvudet av dig med kraftfull sång och kommer förmodligen inte in på varken pop- eller R&B-topplistorna. På ”Z”, del två i EP-trilogin som tillsammans bildar hennes namn, skapar hon istället en känslobubbla som både kan stöta bort dig med monotoni eller bjuda in dig med beroendeframkallande egenhet.

SZAs singer/songwriter-närvaro påminner om Jhene Aiko eller en sömnig Frank Ocean – särskilt likt den senare blir det när hon sticker in oväntade referenser som Street Fighter, Jadakiss och Othello. Även om The Weeknds dekadenta livsåskådningar är långt borta placerar sig SZA även någonstans längs hans linje, särskilt när det gäller produktionsvalen och helhetskänslan. SZA känns ständigt närvarande, nästan som en naturlig del av beatsen när hon fjärilsaktigt flyter fram och tillbaka. Hennes mystiska och påtagligt personliga texter gör att hon gång på gång undgår att bli infångad och helt förstådd, som på utdraget ur höjdpunkten ”Childs Play”:

”Here in your backyard, building a fantasy/
Fuck reality, do you want to know, know me/”

Trots en indie-pop/electro-förvirring på vissa låtar är ”Z” en mysigt lummig lördagsförmiddags-EP som bådar gott inför ett kommande fullängdsalbum. Förhoppningsvis kommer det också att ha en starkare beskrivning än ”mysig”.