Av Damir Sepulveda Espinoza.
De som följt Snoop Doggs publicerade återfödelse som rastafari troende, och reggae-akten Snoop Lion, kan nu mätta nyfikenheten med Snoops alter-egos debut ”Reincarnated”. För en månad sen släpptes även en dokumentär med samma namn, i den fångade Vice Magazines kamerateam Snoops spirituella frälsning och album inspelning. En pånyttfödelse och ny genre skulle kunna vara mycket för vem som helst att bemästra, lägg till ett par kameror i nyllet och vad som (efter en scanning av de inblandade gästerna och producenterna) verkar ha gjorts med många kockar i köket, så bör förväntningar innan en lyssning vara blygsamma.
Som ett pop-reggae album med electro inslag så är ”Reincarnated” en okej-låtande, icke märkvärdig exkursion. Som en Snoop-ifierad tolkning av rastafari-rörelsen är den dock (under en till synes godhjärtad yta) föga övertygande och lite förolämpande i sin överdrivna anspelning på rastafarins tro. Varför lägger till exempel nästan alla icke-jamaicaner på sig en jamaicansk dialekt? Nyckelord som ”system” och ”lion” förvrids till banala catchphrases när Snoop, oavsett underliggande avsikter, använder de. Det här gör det ännu svårare att undvika funderingar på vad Snoop Doggs, eh, Snoop Lions intentioner är. Det säger ganska mycket om musiken när vad som omgärdar ”Reincarnated” förblir, efter några lyssningar, det mest minnesvärda med den.
Avsikterna är upprepande goda men genomförs upprepande klumpigt. På ”No Guns Allowed” gästas Snoop av sin 13-åriga dotter Cori B och Drake. Tillsammans vädjar de om ett slut på våldet. En nobel ställning som uttrycks (liksom andra låtar med budskap som ”We Are The World”) ograciöst översentimentalt, det får låten att olyckligtvis framstå som manipulativ där den vill vara passionerat övertalande. Det föregående framkommer allra tydligast när Snoop sjunger ”money makes a man and that’s a crime”, och det enda jag kan tänka på är alla videos där han låter dollarsedlarna fladdra ner A.K.A. regna i klubben och strippklubbar.
Produktionsteamet sköter sin väl beskärda del av produktionerna och de är helt klart det bästa med ”Reincarnated”. De utövar för det mesta en imponerande återhållsamhet och ger vart spår en koncentrerad skvätt av olika genrer, som dancehall (svängiga ”Fruit Juice” med Mr. Vegas) eller pop (”Rebel Way”). Allt funkar inte, dubsteps wub-wub bas används behärskat i vissa låtar men det känns ändå som en påtvingande effekt. Också; Snoop Lion rappar inte, han sjunger genom olika röstkompressorer, det känns dock mest ovant och endast lagom irriterande. Snoop har alltid varit en melodisk vokalist och den talangen utnyttjas väl på dessa låtar. ”Smoke The Weed” är (en fantasilös titel) men ett bra exempel på det här, likaså ”Rebel Way” och ”Torn Apart”.
”Reincarnated” har viss kvalité men lyssna på egen risk. För de som är mindre förlåtande kan osmakligheten växa sig stark nog att den triggar igång kräkreflexen.
