Av Alexander Kihlström.

Snoop – mannen med lika många alteregon som album snart. Efter Snoop Doggy Dogg och Snoop Dogg via DJ Snoopadelic och senast reggaefiguren Snoop Lion är det nu dags för Snoopzilla (efter Bootsy Collins alterego Bootzilla). Det är en slags återgång till ”gamla Snoop” och påminner allra mest om Snoop Doggy Doggs g-funkiga sound.

Till detta släpp har han gjort något så uppfriskande som att slå sig ihop med kultproducenten och Stones Throw-medlemmen Dâm-Funk. Det är en man som till mångt och mycket har fått representera den moderna funken och hans musikaliska förmåga är få förunnat. De som har sett honom de gånger han har besökt Sverige vet vad jag pratar om. Skivan släpps på det klassiska independentbolaget Stones Throw Records och hade någon sagt att Snoop skulle släppa på Stones Throw för några år sen så hade man väl skrattat. Men det här känns bara helt naturligt.

Naturligt är också Snoops återkomst till det funkiga som ändå har legat till grunden för hela hans karriär, oavsett vilka vägar den har tagit genom åren. Det är också beatsen som är den stora behållningen på skivan, där Dâm-Funk ibland går loss totalt på beats som skapar en perfekt ljudmatta för Snoop att sväva fram på.
Rappen är ungefär vad man har förväntat sig av Snoop, varken mer eller mindre. Hans tillbakåtlutade stil blir dock ibland så tillbakalutad att den blir liggandes. Om Dâm har lagt ner hjärta och själ i beatsen så kan vissa verser verka lite ”slappa” och snabbt skrivna.

Skivan är dock på alla sätt en frisk fläkt och en ljus punkt i vintermörkret. Den kommer förmodligen också att växa på mig och alla andra under våren som kommer. Det känns som en skiva som skulle passa fint till den där första vårsolen när man bara vill ”leka av sig”, vilket är också det duon har gjort i studion verkar det som.

Det finns inte många tydliga ramar och regler för duon att hålla sig inom, vilket bara är bra. De har lekt och experimenterat i studion för att få fram en intressant skiva, även om den kanske hade varit ännu mer intressant för några år sedan. De rappande gästerna Kurupt och Tha Dogg Pound gör tyvärr inget intryck alls och känns överflödiga på en annars väldigt stabil skiva. Bästa spåren är ”1Question?” (feat. Steve Arrington), ”Do my thang” och singeln ”Faden Away” – tre låtar på det kärlekstemat som är genomgående på skivan. Kärleken till musiken, som Snoop verkar ha återfunnit genom detta samarbete. Som lyssnare är det svårt att ta in alla intryck som funken levererar, så nu ska jag låta plattan marinera ett tag…