Av Niklas Thander.

”There isn’t a group in the rap game today, that lyric for lyric, can outrap these dudes”. Citatet från introt till ”Die” är talande för Slaughterhouse. Ända sedan skapandet av supergruppen, på Joe Buddens ”Halfway House”, har Slaughterhouse experimenterat, upprört, hyllats och framförallt knockat lyssnare med den mest punchline och ordleks-täta rapen sedan Eminem. Det är därför ingen större överraskning att deras andra album släpps genom Shady Records, med Eminem som executive producer och co-producent på de flesta spåren. Och ”Welcome to: Our House” går i Slim Shadys tecken. Det är underhållande, ironiskt och ibland i överkant arrogant. Även om låtar som ”Throw That” vid första anblicken verkar pubertal och löjlig, (I throw that dick on you girl) visar den vid noggrannare lyssningar att den faktiskt är lyristisk, fullsmockad med ordlekar av kvalitet. Det är sinnebilden för hela skivan, och utan att lägga för mycket negativa värderingar i ordet ”inkonsekvent” är det just det plattan är, på gott och ont. Det som kan låta som en tom club-banger eller ett mindre energiskt uppvisningsspår visar sig vara mer än vad man tror under skalet. Även om plattan bär på en tyngd av för många utfyllnadsspår, visar de sig ofta innehålla mindre guldkorn i form av smart, roande versmakeri. Det är uppfriskande och experimentiellt, och trots en del snedsteg är det ändå ett steg framåt.

Oavsett detta är ”Welcome to: Our House” alldeles för lång, vilket är baksidan med en supergrupp där alla ska få plats. Det hade inte skadat med en gnutta mer stringens, vilket kanske hade kunnat resultera i en mer koncentrerad aktion där fokuset är högt och guldkornen samlas ihop, istället för 16 ganska utspridda spår. Själva atmosfären på albumet är ett steg ifrån slaktmiljön på första släppet. Det är inte lika mörkt och flera av låtarna bär på poppiga övertoner. Eurodance- hiten ”Rhythm of the Night” görs om på ”My Life” med Cee-Lo på hooken, vilket känns som en låt som passar att slänga in ironiskt på en konsert, men är bortkommen på albumet. Men det är också ett bevis på att de inte tar sig själva på alltför stort allvar, vilket är upplyftande i en bransch som annars är besatt av image. Det märks också i beatvalen, där producenterna har fått större friheter. Det är få beats som är trista, och även om vissa delar rör sig på gränsen till utflippade, förgyller producenterna på många sätt skivan, i form av ”Coffin” (Hit-Boy), ”Hammer Dance” (AraabMuzik) ”Throw it Away” (Mr. Porter).

Det är på många sätt ett överrumplande album, både beat och versmässigt, vilket visar sig i den furiösa ”Flip a Bird”, där Joe Budden glänser med en ärlig vers, till knastertorra snares och en enkel men ack så briljant refräng. ”Coffin” med gästande Busta Rhymes är närmare första albumet, explosivt, aggresivt och kaotiskt, med sirener och en Bussa Buss i rå form. ”Hammer Dance” är ett spår som osar ironi och Crooked lägger linen; ”Ditching feds on the regular, they’re trying to catch a predator/ Not the Chris Hansen type, but the Danny Glover kind/” över en kärv syntslinga. ”Goodbye” bjuder på målande, intensiva berättelser från hjärtat om närstående som gått bort, ett annorlunda, allvarligt spår i sammanhanget, men också underbart utlämnande.

Slaughterhouse verkar ha hittat någon slags harmoni. Det är ingen som försöker ta över på spåren, eller hamnar efter de andra, utan alla bidrar med något. ”Welcome to: Our House” överbrygger mainstream och lyricism och visar att det kan vara båda delarna, men man får ha i tankarna att detta är mer ett experiment än något. Slaughterhouse skriver om sättet på hur hiphop kan vara, ett steg i taget, samtidigt som de håller kvar vid rappens fundament. Men det bästa är hur de gör det, otvingat och med glimten i ögat, med inställningen att ge allt. De gör vad de vill och har kul när de gör det, vilket bara det känns som en bedrift i dagens profithungriga industri.