Av Harald Broström.

För några somrar sen fick jag den gamle Babel-programledaren Daniel Sjölins bok ”Världens sista roman” av min mamma. Jag minns att den boken satte fingret på den där meditativa känslan: när man tänker på något, som leder till något annat, som leder till något tredje – och man bara låter sig associeras iväg. För mig är det en av de största känslorna av frihet som kan upplevas.

Det skulle dröja länge innan jag kunde hitta den känslan i text igen. Den här gången var det när jag hörde ”Visionär”, där jag under en trettiosekunderspassage togs från en hälsning, via en referens åt den sista måltiden och Barcelona-OS ’92 till en frågeställning om nyckelpersoner.

Författaren till ”Visionär” heter Simon Emanuel. På sitt femte album har han (samme man som fram till 00-talets slut kallades Paragon) blivit en mästare på att låta ämnen kroka i, överlappa och zickzacka mellan varandra – och fortfarande låta dem leda en självklar väg genom varje låt.

Nu är inte bara ”Om vi överlever sommaren” en uppvisning i associationsrap. Simon Emanuels flyt är kontrollerat, aldrig förhastat, och rappen fastnar inte. Skivan är en naturlig fortsättning på förra årets ”Sånger från andra våningen”. Han har dessutom en grym förmåga att kunna sätta ord på gamla fenomen från ett nytt angreppssätt, som i ett av plattans starkaste spår ”Loppet/Låt dom spilla”: ”För Stockholm är en myrstack/ och alla vi har bråttom till en flygplats/ och får du luft under vingarna/ så kommer likaså skott att börja flyga”.

Producentteamet Sum Comfort Food har hittat ett sound som både tilltalar på ytan och engagerar på djupet. Det är välarbetade produktioner som är precis det bollplank som Simon Emanuels rap behöver för att få den sista riktningsförändringen uppåt. Om det räcker ändå till Andromedagalaxen? Inte långt ifrån i alla fall.