Av Niklas Thander.
Hur man än försöker är ScHoolboy Q en rappare som inte går att sätta i ett fack. Rösten, framförandet och flowet är särpräglade, rent av unika. Han är inte den bästa rapparen, varken vad gäller teknik, textförfattande eller ordlekar. Men han är alltid sig själv. Ärlig, utlämnande och självsäker. Och man kan alltid räkna med en sak – han bryter mot reglerna. Q bryr sig inte ett dugg om strukturer och oberäkneligheten är hans domän. Det är därför det är så förbannat kul att lyssna på honom och det är därför ”Oxymoron” är ett av de bästa albumen du kommer att höra i år.
Q ville med ”Oxymoron” göra ett old school gangsta-album och Snoop Doggs ”Doggystyle” från 1993 nämns som en stor inspirationskälla. Särskilt mycket old school är det inte – utsidan är elektroniskt modern, men L.A.-vibben är visserligen stark. På insidan är det däremot mer tydligt vad Q menar. Det är hans mörkaste album hittills, men rappen om drogberoende, gangbanging, langning och skjutvapen vägs upp med ett musikaliskt frigörande. Adlibsen flödar och Q skiftar impulsivt i flow och melodier. På det sättet han skapar spontanitet kan bara kollegan Kendrick Lamar mäta sig med.
Albumet fungerar på samma sätt, där pulshöjare som ”Los Awesome” och ”Man of the Year” blandas med mer djuplodande beroendeberättelsen ”Prescription/Oxymoron” och hårdkokta ”Break the Bank”. Däremellan lyckas Q även klämma in en förvånansvärt bra kärlekslåt i ”Studio” där BJ the Chicago Kid får agera Nate Dogg. Det är lockande att säga att det gärna får vara den festande ”Groovy Q” genom hela albumet, men det är just motsättningarna mellan fest och mörker som gör albumet briljant.
Genom att fortsätta på spåret av motsättningar har Q varvat in ännu en dimension. Albumnamnet i sig anspelar både på droglangande och självmotsägelser, där den största motsägelsen är allt det onda han har gjort för att kunna göra gott för sin dotter Joy. Hon figurerar på omslaget och återkommer som en berättare genom albumet – ofta i situationer där Q är som mest vårdslös. När han själv drar en gangsteranpassad barnvisa (”This little piggy went to market, this little piggy carry chrome”) sammanfattas slitningarna mellan faderskapet och gatulivet på ett glasklart sätt.
Avslutningen av plattan är det som tynger ner ”Oxymoron”. Den hade med fördel kunnat ta slut vid L.A.-hyllningen ”Man of the Year”. Även deluxeversionerna av plattan känns onödiga. Visst vill vi helst vill ha så mycket innehåll som möjligt, men det är något visst med ett album som grabbar tag i en från början till slut. Standardversionen på 15 spår, är i mitt tycke det bästa sättet av avnjuta albumet, då de bonuslåtarna som deluxeversionerna bjuder på vattnar ur helhetsintrycket.
Strukturlös och befriad, Q ger trots det en i högsta grad ingående och genomgripande rundtur i hur han ser på livet. ”Oxymoron” visar upp en komplett bild av ScHoolboy Q i sitt absoluta esse.
