Av Damir Sepulveda Espinoza.

Sedan 2010s debut ”Marcberg” har Long Island-rapparen och producenten Roc Marciano fördjupat och expanderat sin uber-metodiska gaturap universum med en instiktvis vision östkustrap-konnosörer hyllade. Förra årets än mer cinematiskt präglade”Reloaded” fortsatte på den vägen, lika så det nyligen släppta tejpet, sugna ”The Pimpire Strikes Back”. På nya albumet ”Marci Beaucoup” avviker Marci från de dramaturgiskt aviga kriminal-rimmen, för att fokusera på producentrollen och sin sparsmakade sensibilitet; dammiga soulloops med en preferens för samplingens urpsrungliga feeling än uppjackade choppningar, och den hållna, låga användningen av trummor. Med klara, intrikat streetrap riktlinjer, och ständigt upptrappande kemi med sina gästartister (det är både ett producent och gästalbum), försöker han säkerställa sin plats som konnosörernas första val, och som ett av raps överhuvudtaget starkaste kort just nu.

Han bjuder för det mesta in likasinnade gäster, men låter också brittiska rapgruppen S.A.S. och L.A.-sonen Blu få leva ut vad som säkert är en dröm för många rappare – få vräka ut sig överdrivna dumdristigheter och gatuliv observationer över kvalitativa, New York-streetrap drämmande beats. Åh ja, klassisk New York-rap tunnelseende celebreras med en smittsam leklust. På pricken dräpande i sin komik och hot, så körs utsökta bilar, dumpas kroppar i floder, spills tårar för bröder och observeras spelets lärdomar från kvartershörnen. Allt det ringas in i Boldy James assisterade ”Trying To Come Up”, där skållheta verser droppas i försök att pensla en fotsoldats upplevelse bäst, och så dunder exaltrerade trion Blu, Detroit-rapparen Quelle Chris och Marciano själv, på hyllningen av cash-hustlandet ”Cut The Check”.I en uppvisning av vad som komma skall för duons album Metal Clergy, lämnar Ka och Marciano avtryck på skeva, minnesvärda ”Confucius”.

 
Vad Marciano gör på ”Marci Beaucoup” är att bjuda in sina vänner till sina egna, kriminal rap sandlåda, och i en knivskarpt slipad genre-specialists händer som Marciano, blir det till en soniskt, tematiskt sammanhängande och tillfredställande skiva. Det är imponerande vad mannen har lyckats med de senaste åren. Marci har verkligen konstruerat sitt eget universum, på egna villkor, och har en vision och sug få visar sig ha, eller leva upp till, efter första albumet. Har vi tur, så är det långt kvar tills det suget försvinner.