Av Niklas Thander.

På förra albumet ”Black Radio” försökte Robert Glasper, ursprungligen jazzpianist, att förena hiphop och jazz i hopp om att väcka nytt liv i jazzgenren. Genom att bjuda in neo-soulsångare och rappare var tanken att ge jazzens traditionella tänk en rejäl smocka. Resultatet blev istället en Grammy för bästa R&B-album, något som kanske inte riktigt var meningen med projektet. För ”Experiment” må vara namnet på den grupp av musiker som Glasper samarbetar med, men det är också själva syftet med hans musikskapande. På ”Black Radio” gjorde han skäl för namnet genom att tolka Radioheads ”Packt Like Sardines in a Crushd Tin Box” och ”Everything in its Right Place” samt Nirvanas klassiker ”Smells Like Teen Spirit”, tillsammans med egna produktioner som låg någonstans mellan traditionell soul och neo-soul.

Uppföljaren upprepar mönstret med inbjudna soul-, R&B- och hiphop-artister, men projektet domineras den här gången istället av en nedtonad, rättfram R&B-produktion, strösslat med covers på närmre besläktade låtar som Stevie Wonders ”Jesus Children of America” och Bill Withers ”Lovely Day”. På introt presenterar sig den namnkunniga skaran: Common, Snoop Dogg, Lupe Fiasco, Brandy, Jill Scott och Anthony Hamilton är några av de medverkande, men det är ett citat från Macy Gray som bättre förklarar ”Black Radio 2” än en välmatad gästlista – ”Welcome to the Robert Glasper Show”. På det hela är det nämligen Glaspers produktion som glänser i sitt samarbete med de stora namnens förmågor – han bidrar med en ”quiet storm”-liknande kuliss med utrymme för varje artist att sväva ut på. I princip varje låt är egentligen bara två-tre steg från att vara ett solitt hiphop-beat, en radio/sovrums-vänlig R&B-låt eller en atmosfärisk neo-soul-utsvävning. Men trots den subtila mångsidigheten och Glaspers inkluderande av små interludes som hyllar kreativitet och förnyelse är det här inte särskilt nytt – associatonerna som ”Black Radio 2” väcker går främst till en simplare, namnkunnigare och mindre drömsk version av Foreign Exchanges ”Leave It All Behind” från 2008.

I den släta framrullningen av låtar bryter några öronfångare av: ”I Stand Alone” med en självsäker Common, ”Calls” med en Alicia Keys-trånande Jill Scott, ”I Don’t Even Care” med en genialisk kombination av Macy Grays raspiga röst och Jean Graes granitflow och framförallt Anthony Hamilton som gör en så bra insats på ”Yet To Find” att jag lovar mig själv att återupptäcka hans diskografi på nytt inom den närmsta veckan. I övrigt är ”Black Radio 2” en musikalisk uppvisning som inte riktigt håller vad den utlovar. Det är skickligt och avvägt musikskapande, men det mesta är säkra kort och det är, namnet till trots, inte särskilt mycket experiment på gång.