Av Damir Sepulveda Espinoza.
Det har legat i luften en tid, men Rick Ross position som ett av raps kändaste och populära namn kan ha nått sin peak. Från simpla, catchiga hiten ”Hustlin”, avslöjandet av åren som fängelsevakt (vilket först såg ut att vara slutet för rapkarriären) – till avsevärt förbättrad rapförmåga och ett öra för träffsäkert grandiosa, mastodont-produktioner – har förvandlingen varit oväntad.
Vad gäller diskussionerna om hur autentisk Ross rap är så har de två lägren en poäng angående hans luxuösa drog- och kriminella livsstilsrap. Den ena anser autenticitet är en uråldrig ide, det står i vägen för nya angreppssätt, medan den andra oroar sig för vad de tycker är urvattningen av raps essäns som underhundens soundtrack. Klart är det i alla fall att Ross har varit ett av street raps sista namn att åtminstone guppa karriärs och finansiellt lyckosamt runt mainstream flödet. Dissmaskinen 50 Cent skrattade åt Ross så gott han kunde, men Fiftys karriär to ett djupdyk i samband med etablerandet av Kanye West och Lil Waynes egenartade personor. Fiftys typ av rap och ideal tillhörde i massornas smak plötsligt en annan tid – och i den korsningen befinner sig Rick Ross nu.
”Mastermind” följer den formeln Rozay har haft ett tag nu; trap, arena street-rap och sammetslena spår om yachtturer och elitens favorit-champagne. Soundet har mixats och mastrats till sitt yttersta, det låter bombastiskt när trummorna är som hårdast, och glittrande elegant när tempot sänks. Det låter pålitligt stort och imponerande. Det slipade soundet till trots, är ”Mastermind” fylld av bekanta tillvägagångssätt och rapnostalgi. En remake av Biggies ”You’re Nobody (To Somebody Kills You)” sker, anspelningar på Old Dirty Bastards refräng ”Shame On A Nigga” och Camp Los ”Luchini” görs på ”What A Shame”, slingorna i Souls Of Mischeifs ”93 ’til Infinity” återanvänds på ”Thug Cry”. Hädelser eller inte, deja vu känslorna stärks även av att bossen fortsätter återskapa trapsoundet från ”B.M.F.” tiden utan att överträffa sig.
Själva rappen har också förlorat något av sitt lyster nu när rapparen har benat ut sin befängda drogbarons karaktär otaliga gånger. Han rullar på den befästa självmytologiseringen, men ju löjligare och grövre deklarationerna är (”I could die a thousand times, will never die a fuck nigga”), ju mer minnesvärt är det. Då slutar man försöka lista ut vad som kan vara sant, ge upp, och skaka på huvudet. Hans manövrerande av image och grepp är lättare att se igenom efter ett par skivor nu, men jisses, när han prickar rätt är det blockbuster eskapism av Hollywood mått. Arena boombap som ”The Devil Is Lie”, känsliga dramat ”Blessing In Disguise” med omöjligt värdige Scarface, fortsatt starka samarbeten med Meek Mill och producenten D-Rich på ”Walkin’ On Air”. En del funkar, och det kanske är det allt som behövs av ett Rick Ross album. Materialet kan vara repetitiv och tröttsam, men Ross närvaro har inte hunnit bli tröttsam än.
iTunes: https://itunes.apple.com/us/album/mastermind-super-deluxe-edition/id817177890?ign-mpt=uo%3D4
