Av Damir Sepulveda Espinoza.
36-årige Pusha Ts långa väg till solodebuten ”My Name Is My Name” har gått krypande sakta. Tre år efter att han sajnade med Kanye Wests skivbolag G.O.O.D. Music och ett par mixtejps senare, som starka februari-släppet ”Wrath of Caine”, har veteranens tid äntligen anlänt.
Ena halvan av brödraduon Clipse, som rappade detaljerade kokain-historier över The Neptunes mest idiosynkratiska produktioner, låter som bekvämast och självklar när han är i sitt gamla element; streetrap från langarens perspektiv, levererad med lyrisk intensitet. Rapparen frodas när han ges tillfälle att radiera ett snett, självbelåtet hånleende. Det är på ett upprymmande, vridet sätt nästan lika smittsamt som ett barns leende. Över sparsamt konstruerad men hårt bankande produktion som trion ”Numbers On The Boards”, ”Nosetalgia” och ”Suicide” (vilket låter som att det kunde ha varit ett bonusspår på Clipses helvetesodyssé 2006s ”Hell Hath No Fury”), kan Pusha få välkänd terräng att blomstra med sin hotfulla ton, utbenade drog metaforer och skarpa, kvicka tankebanor. Speciellt sistnämnda låten är minnesvärd när han beskriver kontaker med torpeder, vilket inte är särskilt tematisk utforskad mark i rap.
I vissa lägen hamnar albumet i ett ingenmansland både tema och rap-mässigt. Utan bubblande äckel-känslor (subliminal diss-VM på andra versen av, japp, än en gång nämnda ”Suicide”) eller något ytterligare specificerat driv, har Pusha ingen måltavla att sikta in sig på. Dyrt-låtande, ibland slick, ibland storartad produktion, och okej-hooks, är det slutgiltiga intrycket under dessa tillfällen (”Let Me Love You”, ”Sweet Serenade”, ”Who I Am”).
I sin helhet är det dock smakfullt producerat och varierat, kolossal hip-pop dränkt i flashy dysterhet, med utrymme för insyn i hans resonerande. Den nästan ett år gamla låten ”Pain” med emotive auto-tune savanten Future är fortfarande en rå förmedling av djupt skavande känslor och hämnd full lust. Sista spåret, Pharrell Williams samarbetet ”S.N.I.T.C.H.”, är hemsökt blues-rap angående en golande vän, berättat i ett detaljerat händelseförlopp med en distanserad ton. Den tränger inte enbart igenom på det soniska planet utan även med sitt låtskrivande. Med ett tydligare motiv i grunden, och briljant produktion såklart, får Pusha T till ett klaustrofobiskt kriminaldrama.
Allt funkar inte, alla sparringspartners (av tolv spår har tio av dem gäster) adderar inte alltid något och de gånger de går in för det (ofelbare Kendrick Lamar och tanken AB-Liva) har Pusha redan i första versen sett till att ligga på plus. Att albumets titel, ”My Name Is My Name”, citerar karaktären Marlo Stansfields från amerikanska HBO-kanalens polis kriminalserie ”The Wire”, är passande på flera sätt. Att rapparen skulle fastna för en hänsynslös knarklord är definitionen av förutsägbart, men det finns en noterbar parallell i hur Marlo hade svårt att hantera toppen och dess pengar, makt och notoritet. Han insåg så småningom, likt Pusha T har gjort, att oavsett situation, så är han obotligt den han är. Denna chans för mainstream relevans tas med förståelse över riskerna, men det betyder inte att det förändrar Pusha. Viss anpassning har skett men som titeln deklarerar, mellan Kelly Rowland och Chris Brown refränger väljer rapparen sina ord kompromisslöst, annars skulle inte brutala rader som ”this is Simon says, Simon [says] red/ blood on your diamond ’til your dying – dead” uttryckas. Vare sig i sitt naturliga habitat som coke-rap hjälte eller i annan miljö, har Pusha T, oavsett omständigheter, ett giftigt bett.
///Damir Sepulveda Espinoza
