Av Damir Sepulveda Espinoza.
När Prodigy var som bäst så var alla hans våldshot finurliga och grafiska. Rappare hotar hela tiden med saker, oavsett hiphop genre, och råkar man då vara så pass skicklig som Prodigy var under duons Mobb Deep storhets period 1994 – 2000 så höll man sig från att göra hastiga rörelser.
Prodigys tredje soloplatta börjar makalöst tungt. Trion ”Without Rhyme or Reason”, ”Slept On” och ”Pretty Thug” är klassisk street rap i modern tappning. Speciellt förstnämnda spåret känns som en näst intill katharsis upplevelse för Prodigy. Eftersom han har haft ett par svåra år, han släpptes i mars 2011 från ett 3 år långt fängelsevistelse, så märks effekterna av en sådan händelse även om han inte tar upp ämnet i någon låt. För betydelsen av meningar som ”sometimes I overthink, it’s not that serious I remind myself” och ”I just wanna have fun with it, don’t hate” går inte att missa – ta vara på nuet och livet.
Det här är dock fortfarande street rap så redan på andra spåret ”Slept On” påminner han oss att det kommer bli jobbigt för oss om vi räknar bort honom. Det är hårt men det känns också lite charmigt. Tillåter jag mig själv att läsa mellan raderna så handlar det egentligen om denna tuffa äldre man som inte vill glömmas bort i en genre där oftast yngre förmågor får mest uppmärksamhet.
Första hälften av albumet är utan tvekan den bästa. 3 av 8 beats är producerade av Alchemist, vilket aldrig stjälper, och Prodigys motsägelser är som minst då. Inte att säga att hans klumpiga motsägelser är fascinerande. Han rappar mycket om ”bitches” men erkänner i ”Smack That Bitch” att det bara finns en dam i hans liv och att han skulle göra allt för henne. Det är ovanligt många låtar om tjejer vilket brukar anses som en synd inom genren, men på ”H.N.I.C. 3” så är det inte så malplacerat. Det känns naturligt här när han förbigående nämner att det viktigaste i livet är familjen, vänner, kärlek, och att det borde vara allas prioritet. Ja, han säger det i termer som ”gangsta bitches” men det är inte så konstigt egentligen för han har uttryckt sig genom street rap sedan tonåren, det är så han kommunicerar. Intentionerna är goda i alla fall.
Under senare hälften av plattan är beatsen svagare men hans skrovliga röst är like hypnotiserande som alltid. 5-6 låtar hade kunnat skippas och hans stelbenta inkonsekvens känns förvirrande till slut. Hur vill han ha det? Ett samspel mellan street rap formeln och den egna personliga utvecklingen är
inte omöjlig, rappare som Cormega, Ka och Roc Marciano har visat prov på det. Å andra sidan har Prodigy alltid varit mer thug än gatufilosof, ett av spåren heter ”Pretty Thug” trots allt.
”H.N.I.C. 3” är inget klockrent verk men har man tålamod så finns det nog med kvalité att uppskatta.
Betyg: 3 av 5
