Av Pontus Gustavsson.

Låt oss hoppa in i vår tidsmaskin och resa tillbaka femton år i tiden. Till ett land där svensk hiphop ännu inte hade något kommersiellt värde.

Ni kommer väl ihåg? Året var 1998, när Profil var underground som en råtta i en grotta och gled in på Petters debutalbum Mitt sjätte sinne och mördade en svensk hiphopklassiker med sin gästvers. Då lovade han att han hellre skulle knulla Sara Hedlund än att sälja ut som artist. Ett löfte han inte svikit sedan dess.

Hans kollega Eye N’ I rappade däremot på engelska vid den här tiden och hade ingen aning om att han tre år senare skulle släppa en svenskspråkig skiva som han inte riktigt skulle kunna stå för tolv år senare.

Men tillbaka till modern tid. En tid då svensk hiphop för längesedan fått ett eget sound. En tid då ifrågasättande av rådande normer nästan blivit norm på samma vis som duons gemensamma musikaliska rötter i Native Tongues.

Konstigt nog är kanske skivans två starkaste spår också de mest radiovänliga. Även undergången går över och Vi var musik. De är inte bara två grymt svängiga stycken utan också tankeväckande. Men tror man att det är så skivan skall låta i övrigt så blir man nog tyvärr besviken.

Det är kul att Profilen vågar sjunga Daniel Adams Ray-melodiskt på andrasingeln och att de vågar rappa om spöken och ta in Mapei på svenska för att rappa om tefat. Samtidigt känns det varken som Profilen och Eye N’ I utmanar sig själva rapmässigt. Speciellt med tanke på att de båda är några av de absolut bästa rapparna vi har i landet. Båda har dessutom bevisat att det går att göra den här typen av musik utan att tumma på rappen. Se bara på Profilens låt Helt fucking galen. Eller som Profilen sa på hans låt Svart på vitt ”Snackar om sin video men har glömt å’ MC.”

PH3s tredje album är en skiva som behövs, det är en skiva som vågar leka med hiphop och återigen bredda den. Det känns dock som att koncepten och idéerna bakom musiken ibland är mer spännande än det slutgiltiga musikaliska utförandet.