Av Alexander Kihlström.

Jag har svårt att inte dra paralleller till filmvärlden när jag hör Parhams efterlängtade debutalbum. Parham berättar på ett uttömmande och personligt sätt om uppväxten och livet i Göteborg i allmänhet och Majorna/Högsbo i synnerhet. Han gör det på ett sätt som filmskapare önskar att de kunde göra när de beskriver livet i en förort, där man får följa en pojkes resa i livet – men det blir sällan så bra som Parham gör det på Pojk.

Skivan börjar med viktiga ”I skuggan av hjältar” som talar om vad invandrande föräldrar har offrat och genomlidit, både i sitt hemland och den nya destinationen Sverige, för att deras barn ska få ett bra liv. ”Efter allt de gjort för oss är det vårt jobb att ta oss uppåt” sjunger Parham i refrängen, något han har visat tidigare (bland annat på Vic Vems skiva) att han hanterar alldeles utmärkt. Jag ser faktiskt tre sidor av Parham på skivan: rapparen, poeten och sångaren. Det är tre olika artister i en och alla imponerar stort. Endast tre gäster (två för sång på refräng och en spoken word) finns på skivan. Där måste jag hylla $haribaDandada som lägger en snuskigt tight spoken word-vers i slutet på ”Driftar iväg” där tonårens osäkra dagar sammanfattas klockrent.

Produktionerna på skivan är riktigt bra och det är kul att se relativt ”nya” producentnamn för den stora massan… och dessutom Göteborgsbaserade om jag förstått saken rätt. Själfulla och unika beats som passar in perfekt. Supertungt blir det på vackra ”Lova mig själv” som T-Jam och Parham har producerat. Där får man en The Streets-känsla av beatet, samtidigt som Parham släpper lös ett Chance The Rapper-flow som imponerar rejält. Följande spår ”Opel Kadett” (gissa samplingen!) är också riktigt bra där Delerium skapat ett lysande beat som Parham spottar sanning över: ”Det verkar som att tjock vill va smal, smal vill va kurvig, smart vill va snygg, snygg vill va duktig, en vill va bekväm – nån annan tycker det är luffigt – den vill tjäna pengar men pengar kan va smutsigt…”

”Jobbpsykos”, ”Dela på hälften” och ”Du och jag mot världen” är tre andra favoriter. Hela skivan håller riktigt hög klass och det enda som är lite synd är att den tar slut ganska tvärt och känns nästan lite kort. Men, då sätter man bara på den igen och igen…