Av Niklas Thander.
Clipse – nämn namnet och associationerna går allt som oftast till skarpa flow, låtskapande med en överrumplande minimalism och smygande melodiösa refränger. Brödraduons album ”Hell Hath No Fury” från 2006 är det bästa exemplet på Clipse på toppnivå och så här i efterhand går det att argumentera för att det är ett av 2000-talets viktigaste album, åtminstone när det gällde att lägga grunden för hur dagens strömningar inom hiphopen låter. Malice – eller No Malice som han nu kallar sig, tar med sig många delar av framgångsreceptet till ”Hear Ye Him”, som på sätt och vis kan ses som en biografi över hans nyfrälsning. Det kan också ses som en återuppståndelse då det här är No Malice första inspelningar sedan 2009 års ”Til The Casket Drops”. Tillflykten till kristendomen innebär automatiskt nya tillskott i No Malices ämneskatalog, men den moraliska ståndpunkten är tydlig. Det religiösa temat är starkt, han är mer demonstrativ med sina ämnesval och negativt vänds mot positivt. Men den vassa skoningslösheten i musiken, textförfattandet och flowet står fortfarande stadigt.
Även om ”Hear Ye Him” är ett soloprojekt, är det svårt att inte väga in Pusha T i diskussionen. Förutom det religiösa ledmotivet är just förhållandet till brodern den röda tråden. No Malice var alltid den mer medvetna delen av Clipse och avsaknaden av Pusha T:s streetelement och ”drugs over everything”-mentalitet får No Malice fri väg att föra sina intrikata och unika vinklingar som huvudinnehållet bjuder in till – något som titelspåret är ett perfekt exempel på:
But, clearly Malicious is something I should’ve never been
Here’s to the death of him, we gon’ say a prayer/
I gave ya’ll way enough time to prepare/
For my second coming/
That was the rehearsal/
When the real second coming come, there is no reversal/
Pusha, I’m the first to admit I want to see ya’ win/
But, when we die, I wanna know I’m a see you again/
I övrigt rappar No Mal om i princip samma saker, men från andra sidan: han berättar om sin tidigare drogförsäljning och gamet lika målande, denna gång med ett negativt skimmer. Andra rappare är fortfarande fasader och posörer, men nu från en moralisk ståndpunkt. Rimmen är skarpa, frågan är bara om de är så klarsynta som No Malice vill ge sken av. För trots att den religiösa dimridån är tät fungerar den också som ett frikort. No Malice har inte grundläggande förändrat sitt innehåll, utan bara bytt lag. Lite skenheligt kan tyckas, men det funkar för den här gången, då Mal visar prov på en slags föryngring och utstrålar både hunger och självförtroende. Framförallt är det ett bevis på att han totalt ignorerar vad omvärlden kan tycka om honom, vilket är ett uppfriskande inslag.
”Hear Ye Him”, ”Bow Down No Mo”, ”Smoke & Mirrors” och ”Shame The Devil” är riktiga höjdpunkter på en annars godkänd skiva, som dock lider av sin korta längd och sina otaliga interludes. Produktionen är inte simpel men ojämn och saknar ett sista lyft, i vissa stunder för att förstärka rappen, i andra för att hinna ikapp den. ”Hear Ye Him” är på gott och ont ett primitivt framstormande album som med sin personliga framtoning och målmedvetenhet bryter igenom ett musikaliskt sett gropigt yttre och levererar ett budskap som är värt att uppleva.
