Av Harald Broström.

Det finns några gångbara varianter när ett dagbokskapitel ska inledas. Det brukar alltid funka att köra på klassikern ”Kära dagbok” (som visserligen har gått och blivit ”Hej bloggen!” i den uppkopplade tidsåldern). Eller så kan man göra som Nimo, som direkt kastar betraktaren in hans tankar om verkligheten. Hans fullängdsdebut är en bunt anteckningar från vardagen. Nimo tar med dig genom dekadent krökande och bitterhet, genom det snabba livet när man står på toppen och genom tankar från hur det brukade vara. Just den typen av ventilerande berättande är i sig kanske inget unikt. Men Nimo presenterar sina historier utan att de känns tillputsade eller kryddade – en förmåga han har fintjusterat sen mixtapen ”Brush från en annan mush” volym 1 och 2. Han klarar av att reflektera utan att bli pretentiös och att hålla distansen till sig själv utan att bli 90-talsironisk.

Att sinnesstämning och tematik skiljer sig mellan spåren gör såklart att slutprodukten blir spretig. Inte för att det drar ner betyget, tvärtom. Det, tillsammans med stor variation av tunga gäster och produktioner, skapar en tydlig riktning framåt. Och det är spretigheten som gör att framåtrörelsen kittlar och inte skaver. Du kan lyssna på ”Jag har dig”, en stark skildring av vänskap som tillsammans med Matte Calistes kyliga klubbeat och Newkids gripande refräng gör låten till skivans tyngsta spår. Direkt efter kommer den lättsamt rättframma Wuddup, där Nimo, Näääk och Abidaz visar hur de uppvaktar sina kvinnor. Kontrasterna skapar och lyfter helheten.

Med tanke på vad Näääk presterade med ”Mannen utan mask” är det inget snack: det är spännande av galaktiska mått att se om och vad som de båda kan koka ihop 2013.