Av Fanny Lindgren Agazzi.
När Näääk slog igenom gjorde han det med utropstecken. Inte bara genom att snabbt bli mångas favorit, utan med bokstavliga utropstecken. Han och Nimo lyckas kombinera lyckliga klyschor med en personlig attityd som få andra akter har. Och det märks på scenen på Kägelbanan.
Kägelbanan är full. Ingen i publiken är full än. Det är för lång kö till baren, där man bara får köpa en öl åt gången för att undvika utköp till minderåriga. Det gör ingenting, stämningen är hög och förväntningar ligger i luften. Det är inte så konstigt, med den lineup som kvällens huvudakt Näääk och Nimo utlovat. Fille, Thomas Rusiak, Chapee och Marre är några av gästerna.
Näääk och Nimo tycks ha en outtömlig energi och tillsammans bildar deras tajta samarbete på scenen en egen ljudkropp som leder oss genom kvällen. Från inledningen med hitsen som “Blåser min rök”, förbi den underbara och supertajta “Så lever jag mitt liv”, förbi allvar, ladies och reggase dansar Näääk och Nimo fram på ett stadigt hav av händer i luften och röj på golvet.
Hur bra hiphopjams än kan vara, blir det ofta döda stunder. Dom kan vara få, men dom brukar finnas. Den här kvällen är ett undantag. Gästerna Rusiak, Kaliffa, Melo, Abidaz, Chapee, Marre, Skizz och Fille minglar in och ut på scenen efter sina huvudnummer, och bjuder på total maxning. Det är nästan som en Allsång på skansen-rap session, extra allt. Själva hantverket sitter prefekt, det finns inget tvivel om att alla inblandade har flow, det som känns speciellt är att dom ger hundra procent samtidigt.
Speciella nummer är blandannat “På Studs” (från “Mannen utan mask”), där gästerna Marre och Skizz kommer upp på scen och Skizz levererar som en svensk Twista. “Står för min” tillsammans med Fille skiljer ut sig som en av dom lite tyngre, allvarliga akterna. Och den är från Nimos kommande skiva. Vi vill inte ha mer teasers nu Nimo – vi vill ha din skiva. Det visar också på Näääk och Nimos bredd under kvällen, men även överlag, hur festlåtar snyggt segwayar till den mer politiska isonochfille-andan, vidare till vackra “Stunderna vi haft” tillsammans med sköna Melo.
Det är som ett noga tillagat recept med en nypa av varje känsla, fast framfört på samma lediga, spontana vis som Näääk för mig förknippas med. Det är en bedrift!
För, att variera socialrealistisk vardagslunk med tokroligheter är ingenting som Näääk och Nimo är rädda för. Dom bjuder in oss som kungliga gäster utan att ha dammsugit ordentligt innan. Det känns som artisteri och vänskap på samma gång, både proffsigt men nära. Det ger den här konsertkvällen en känsla av att ha varit på en riktigt fet hemmafest. Kaliffa är en av dom helt uppenbart bärande gästerna, som ger även slutet av konserten en trygg punkt att landa på.
Inte för att festen på något sätt tar slut. Efter den här konserten verkar den precis ha börjat.
