Av Harald Broström.

I SVT Play-succén ”Danne och Bleckan” visar Näääk upp en krognota som förkunnar att han ”har druckit 16 öl och 24 järn” på en kväll. Den förteckningen hade kunnat vara både en orsak av, liksom en inspiration till, söderorts-MC:ns nya platta. En hel del av spåren på ”Mannen Utan Mask” utgår fortfarande från barbeställningar – ett faktum som retade gallfeber på delar av recensentkåren senast det begav sig (”Näääk Vem”, 2009).

Men det här är absolut inget som begränsar Näääk. Han gräver där han står och det har visat sig vara ett vinnande koncept. Han börjar i sin egen sfär men lyckas bygga broar som når otroligt mycket längre än till och från Gullmarsplan. Utväxlingen är enorm.

Det brukar sägas att det andra albumet är det svåraste. Det går inte att krampaktigt tvinga sig kvar i debuten, samtidigt som man ännu inte har mandat att göra uppföljaren till en experimentell cirkus.

”Mannen Utan Mask” är inte bara en naturlig fortsättning på ”Näääk Vem”. Den har slipat och polerat bort debutens trubbiga kanter och iklätt sig kostymen som en tvättäkta kvalitetsskiva. Näääk kombinerar fortfarande sitt tillbakalutade slackiga flow med en genomtänkt giftighet och ett majestätiskt själförtroende. Kombinationen har resulterat i ett av landets mest spännande uttryck – även utanför rapvärlden.

”Näääk Vem” präglades av en god skopa G-Funk. ”Mannen Utan Mask” har ett mer varierat och dynamiskt uttryck. Tyngre produktioner (”Vi E Kvar Här”) varvas med avskalade beats (”På Studs”) och baktakt (”Tills vi dör”). Balansen återfinns också på skivans alla gästspel. De tre starkaste korten gästas i tur och ordning av Nimo (i ”Blåser Min Rök”), av Chapee och Abidaz (”Var Är Guzzarna”) och av Thomas Rusiak (”För Musiken”).

Var landar då allt det här? I en av årets absolut starkaste svenska skivor – även utanför rapvärlden.