Av Bave Amin.
Efter att ha öppnat för Adele på hennes Englandsturné och släppt två EP:s debuterade Michael Kiwanuka mars i år med skivan ’’Home Again’’. Sedan dess har positiv kritik haglat och BBC:s kritiker utnämnde honom till årets genombrottsartist. Det är andra gången detta år som Kiwanuka besöker Sverige och platsen för kvällen är Münchenbryggeriet.
Lokalen är lite mer än halvfull och i skuggan av minglet spelar supporten, Maria Solheim. Publiken för kvällen står glest jämte varandra framför scen och majoriteten består av äldre par. Strax ska Kiwanuka upp och när Solheim rundat av är det sista jag hör spelas från scen ’’Smokin’ Cheeba-Cheeba’’ av Harlem Underground Band.
Konserten formar långsamt en början när Kiwanukas stillsamma soul tar oss till 60-talet med dess lagom distinkta influenser av Bill Withers och Terry Callier. Med säkerhet spelar han de första spåren som tar sig genom byggnaden men tyvärr inte frambringar ultimat publikrespons. Publiken blir snabbt varmare när det pianoledda spåret ”Bones” når dess mittpunkt och Michael Kiwanuka utnyttjar den fantastiska folkröst han besitter. Låten slutar i applåder och belåtet byter han till elgitarr. Kort efter ett mindre tydligt mellansnack bjuds vi på Jimi Hendrix-stycket ’’May This Be Love’’. Ackompanjerad av bandet når konserten en av dess tre höjdpunkter när Kiwanuka tar sig an gitarrsolot. Tyvärr dalar det därefter ner igen och jag kommer på mig själv uttråkad. Såhär fortsätter det resten av kvällen men
avbryts förutsägbart mot konsertens slut, när hitsingeln ’’Home Again’’ börjar spelas. Spåret kommer att vara det sista för kvällen och konserten slutar efter vad som blir en timme från början till slut.
Som helhet berörs jag inte av avsaknaden av publikt engagemang och prisar de guldstunder Kiwanuka utnyttjar sin röst till fullo. Men Kiwanukas soul är lättillgänglig och live skapar den en tendens att bli tråkig eftersom hans framförande inte varierar sig. Lokalen för kvällen går också att beskylla för mycket, då denna konsert kunnat vara fantastisk i en avskalad och mindre miljö. Kanske då hade vi kunnat få komma in närmre på Michael Kiwanuka och avnjutit kvällen helt, så som det sig bör med tilltalande soul som denna.
