Av Niklas Thander.
Öppningsfrasen lyder: ”I aint bringin shit back, New York, we never left, my flow is dangerous, spit a banger that could sever flesh/”. Det sammanfattar ganska bra vad Meyhem bringar till bordet. Hans stil är uppenbar, rå, brutal och rugged as fuck. Det är ren slugger-rap med flera mått av kapabel lyricism och essensen från New Yorks golden era är där. Tunga, ilskna verser som pressar sig ut från djupet av magtrakten, redo att slita tvivlare i stycken. Stilen visar på en uppenbar musikalisk uppväxt i New Yorks undergroundrapscen, och Meyhems fokus ligger på det skitiga och hårda. Han har den fysiska storleken gemensam den enorma ex-kocken Action Bronson, och likt Bronsolino har Meyhem Lauren sina rötter i Queens. Till skillnad från kollegan är det dock ingen nybörjare vi har att göra med här, utan Meyhem har legat och pyrt under ytan runt New Yorks rapscen sedan mitten av 2000-talet. Tillsammans är de frontfigurerna för raprörelsen The Outdoorsmen, vilket har lämnat sitt avtryck på ”Respect the Fly Shit” med Action som feature på hälften av låtarna (och mat-inspirerade låtnamn som ”Pan Seared Tilapia”). Vid en första lyssning är likheten med Wu-Tangduon Raekwon och Ghostface slående. Men den trötta och lata stämpeln faller snart bort, då det inte tar lång tid innan de båda visar att de är sina egna rappare. Meyhem är en versatil snubbe och kan rappa om det mesta med trovärdigheten intakt (förutom sina sexbravader, som på ”Top of the World” enbart blir pubertala och vidriga) och han går mellan käftsmällar och flödande freestyleliknande verser.
”Respect the Fly Shit” gjordes i en hotellsvit under ett par kreativa dagar under South by Southwest och klockar in på knappa 40 min. I en värld där mixtapes behandlas likt överfulla soptippar för diverse freestyles, halvfärdiga låtar och ihoprafsade beats är detta en ritning över hur ett mixtape skall göras. Kort, koncist och med beundransvärt bra produktion. Det är så komprimerat att det ofta saknas hooks, och de få gånger det förekommer framförs påminner det om ännu en vers. Variationen är stor vilket hjälps av gästlistan på över tio rappare, vilka återkommer med jämna mellanrum. Det är korta inhopp där allas styrkor kommer fram, samtidigt som de inte snorrampljuset från Meyhem. Bland de besökande finner vi veteranerna Sean Price och Roc Marciano, tillsammans med en för mig ny bekantskap, AG Da Coroner. Heems (från Das Racist) och Riff Raff bidrar med en till dimension, om än underlig, i det annars ganska stilistiskt homogena sällskapet. Och det är det homogena landskapet på mixtapet som är den enda större kritiken mot mixtapet, när hårdheten och skrytet ibland blir tröttsamt.
Producenterna bakom projektet är Harry Fraud och Tommy Mas, varav den senare låg bakom all produktion på Actions ”Dr. Lecter”. Resultatet blir ett grymt samspel mellan de två och beatsen är lika bröstkorgsknäckande och tighta som rapen. Det distinkta soundet växlar mellan loungiga saxofoner, påträngande skräckfilmsorglar och upphottade breakbeats, och här och var hörs psykotiska gitarriff. ”Special Effects” är en av höjdpunkterna på tapet där Heems, Action
och Meyhem bollar stenhårda verser över ett lika intensivt beat med en bakgrundskör som låter nerbeamad från stratosfären. På ”Grown Man Palettes” blandar Sean Price seriös rap och barnslig humor som bara the P kan, när han över ett sorgligt och soulfyllt beat parafraserar LL Cool J: ”When Im alone in my room sometimes I stare at the wall, put my hand in my pants and then I scratch on my balls, Irritation/”.
”Respect the Fly Shit” lyckas med intentionen av namnet. Meyhem har åstadkommit ett av de bättre mixtapen detta året, och visar upp både hans egen och hans omgivnings talang. Omlyssningsvärdet är stort och det är en kort, fyllig presentation av en gryning för ”New New York”, där fundamentet i ligger i den gamla skolan, men siktet är inställt på förnyelse.
Betyg 4/5
Bästa låt: Special Effects
